Varför inte FDL/GPL/BSD-licens på boken?

(Från Linus Walleij)

Fråga: Varför är boken licensierad med en restriktiv licens som bara tillåter Studentlitteratur att trycka boken? Varför inte GNU FDL, GNU GPL, BSD-licens eller liknande som tillåter fri distribution och tryckning?

Svar:

Detta måste vara den vanligaste fråga jag får. Jag har verkligen brottats med denna frågeställning, rannsakat mina medvetna beslut och intuitiva baktankar för att ge ett svar som alla skall bli nöjda med, även om det därmed inte är säkert att alla håller med mig. Svaret måste brytas ned i flera delar.

Syftet med boken

Mitt huvudsakliga syfte med att skriva boken var att åstadkomma en bra bok som skulle finnas på hyllorna i landets bokhandlar och bibliotek för att sprida kunskap om operativsystemet GNU/Linux, för att därmed sprida användningen av detta system. Det var viktigt för mig att boken såg bra ut så att folk plockar upp den, tittar och köper den. Jag ville också att boken skulle ha ett lågt pris.

Ett annat, lägre prioriterat önskemål jag hade var att använda GNU FDL.

Det var däremot inget självsyfte att jag skulle berika mig själv på försäljningen: även om det naturligtvis är trevligt att kunna leva på sitt arbete var det aldrig en motivationsfaktor bakom skrivandet. Jag behöver inte skriva för att överleva och kunde därför driva detta som ett hobbyprojekt.

När jag började förhandla med förlag var snygg och billig tryckning och bra distribution alltså det viktigaste att uppnå, jag visste inte riktigt vart jag skulle behöva kompromissa med andra önskemål.

Det visade sig att Svenska förlag av idag inte vågar sig på utgivning under FDL o.dyl. Jag tyckte att detta verkade lite snarstucket och undrade vad det berodde på. Oron grundade sig i risken för stora piratupplagor som skulle kunna äventyra den investering förlaget gör i boken och s.a.s. åka snålskjuts på den verkliga upplagan, genom att utge sig för att vara den äkta varan. Jag undrade om detta bara var väderkvarnar eller om förlagen verkligen haft stora problem med piratupplagor, och det visade sig att t.ex. Studentlitteratur faktiskt haft ganska stora problem med detta. Det är ett resonemang jag måste respektera, även om jag i och för sig inte trodde att det var någon större risk för den här boken.

Det är i och för sig sant att utländska förlag har vågat sig på att publicera böcker under t.ex. FDL. Ofta har det varit fråga om böcker som haft direkt anknytning till GNU-projektet av ett eller annat slag, t.ex. Free as in Freedom eller GNU Autoconf, Automake and Libtool.

Katedralen och Basaren av Eric S. Raymond finns förvisso utgiven på svenska, och den omfattas av Open Publication License, men denna svenska översättning utkom inte förrän Raymonds bok redan var känd i hela den akademiska världen och således en självklar storsäljare oavsett eventuella piratupplagor.

Notera dock vilka som inte använder fria licenser: samme Eric Raymond publicerade t.ex. The Art of Unix Programming under den här licensen:

This book and its on-line version are distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-NoDerivs 1.0 license, with the additional proviso that the right to publish it on paper for sale or other for-profit use is reserved to Pearson Education, Inc.

Det som duger för Raymond - som haft stor betydelse för fri mjukvara och öppen källkod - duger för mig. Därför tyckte jag att jag kunde kompromissa dithän, att om jag gav upp rättigheten att just trycka boken, så kunde jag ändå behålla de elektroniska rättigheterna, och publicera på samma vis som Raymond.

Är det en för långtgående kompromiss? Naturligtvis vill jag att all facklitteratur skall publiceras under FDL om möjligt. Visst vill jag ha en värld där vi delar med oss till varandra och låter bli att förstöra för varandra. När det gäller t.ex. lexikon (som Wikipedia) eller ren dokumentation är GNU FDL (etc.) den enda tänkbara licensen. När det gäller läroböcker som denna är det möjligt att kompromissa. Alternativet var att publicera boken enbart elektroniskt under FDL, vilket kanske gett mig bättre karma och möjligen lett till att någon vänlig själ tryckte upp en upplaga på samma vis som hände med min förra bok (som publicerades under en BSD-licens). Bokhandlarna skulle jag aldrig nå på det viset. De vanliga användare som jag ville nå med boken skulle alltså inte nås, och hela projektet skulle alltså vara misslyckat.

Alternativet elektronisk publicering

Var elektronisk publicering under FDL ett alternativ? Elektroniska böcker läses mig veterligen bara av de redan frälsta, dvs folk som redan sitter klistrade vid sina datorer dagarna i ända. Elektroniska böcker är helt enkelt ingen mening med, inte i några breda lager i vart fall. Elektroniska dokument som manualsidor, HOWTO-dokument, ordlistor osv är en helt annan sak: dessa är populära. Men det är just den typen av läsning som elektroniska dokument passar för: att snabbt ta reda på en upplysning av något slag.

Vad beror detta på? Mycket få människor långläser elektroniska böcker. Den här boken var avsedd för långläsning och kunde därför inte publiceras elektroniskt. Orsaker? Den elektroniska boken har i dagsläget inget av det som krävs av en riktig bok: dvs möjlighet att stryka under i den och göra marginalanteckningar, att sätta i indexlappar eller post-it-lappar, upplösningen för en skärm är fortfarande ingenting jämfört med vad en offsetpress ger, och framför allt har den ingen beständighet, ty elektroniska dokument slarvar folk bort: de hamnar på en CD-skiva som glöms bort. Framför allt fordrar de speciell läsutrustning som inte alltid finns till hands. Ska du ta den med dig i en bärbar läsare av något slag krävs en massa manuellt kopieringsarbete och speciell programvara. Förut var även formatet ett problem: elektroniska böcker låg i ett format som inte kunde läsas efter ett halvår. Med dagens accepterade PDF, XHTML eller DocBook och andra XML-derivat är detta ett mindre problem.

I stort sett är alltså läsupplevelsen hos dagens elektroniska böcker hopplöst usel jämfört med en vanlig pappersbok, och inte mycket att hänga i julgranen. Därför måste en författare som vill nå ut ge ut "vanliga" böcker, på "vanliga" förlag.

Att tillåta eller inte tillåta modifikationer

Huvuddraget i FDL, GPL och andra fria licenser är att de tillåter modifiering av verket oavsett om det är ett datorprogram, en bok eller en annan produkt. FDL tillåter explicit att vissa delar av texten markeras som otillåtna att ändra, vilket väckt en del bestörtning hos bl.a. vissa Debianutvecklare.

FDL tillåter alltså "invarianta stycken" som inte får vara en del av den huvudsakliga texten. Dessa stycken får inte strykas eller modifieras och är till för att författaren t.ex. skall kunna uttrycka personliga åsikter om ämnet, samt tacka folk som hjälpt till utan att riskera att någon senare förvränger dessa budskap individer emellan.

Eftersom min bok genomsyras av mina egna åsikter om GNU/Linux-system skulle jag vilja göra i princip hela texten till "invariant", vilket inte är tillåtet enligt FDL. Här möter vi ett implicit antagande bakom FDL: antagandet att faktauppgifter och personliga åsikter kan skiljas åt. Detta må vara sant när det gäller ett lexikon, ett uppslagsverk eller en manual till ett datorprogram, men när det gäller framställandet av ett helt förhållningssätt, vilket var syftet med min bok, går det inte att arbeta så.

Ett annat implicit antagande bakom såväl FDL som andra liknande licenser är att texten skall eller skulle kunna vara ett projekt, där flera människor i ett samarbete skall kunna bygga upp texten. Det är mycket lovvärt med dylika projekt, men avsikten med min bok var aldrig att lägga grunden till ett projekt för någon annan än mig själv. Det var från början till slut avsett som en personligt färgad och läsvänlig framställning av fakta, inte som den totalt värdeneutrala källan till all kunskap om GNU/Linux-system. För sådana ändamål är andra projekt, såsom Wikipedia, betydligt bättre lämpade.

För övrigt är böcker av annat än rent faktamässig eller encyklopedisk karaktär sällan skrivna av mer än maximalt två personer. Det går en slags social smärtgräns vid tre personer när det gäller att försöka beskriva något som måste färgas av personliga åsikter. När det gäller att lösa ett konkret tekniskt problem, så som fri mjukvara gör, är chansen till konsensus oändligt mycket större. Därför är det bra med många författare till fria program, eftersom de i de allra flesta fall strävar i samma riktning och är överens om vad som är "bra".

När det gäller personliga åsikter riskerar debatten mellan tre eller fler skribenter att urarta, och boken slutar som en detaljerad redovisning av flera sinsemellan helt oförenliga åsikter, alternativt att stora stycken stryks bort av rent diplomatiska skäl. Denna form är redan vanlig i t.ex. Wikipedia, men för en bok som vill vara lättläst och inte vill utge sig för att vara annat än en personlig framställan är den formen helt irrelevant.

Jag tror att detta är en återspegling av att konsensus mellan människor är mycket okomplicerat när det gäller "hårda värden" såsom vad som är snabbt, effektivt, ekonomiskt etc., medan rena värderingar såsom vad som är vackert, elegant o.s.v. snabbt framföder en kompakt osämja. Spridningen i värderingar människor emellan är så enorm att medan två personer kanske till nöds kan jämka samman sin uppfattning i en fråga, är det tveksamt om tre personer någonsin kan göra det, annat än i undantagsfall.

Jag vill inte ge mig in i en dylik återvändsgränd. Därutöver är det av tidigare redovisade skäl inte tillåtet att framställa tryckta verk av texten, och alla senare modifikationer skulle då också omfattas av detta, vilket snart skulle göra att någon sentillkommen deltagare skulle känna sig lurad på frukten av sitt arbete och en meningslös dussindebatt om verkets "fria status" skulle uppstå.

I själva verket är det, ute i verkligheten, väldigt sällsynt att någon utgår från ett existerande verk och sedan "förbättrar" det. De flesta böcker är faktiskt nyskrivna: när en författare vill återanvända något som någon annan sagt används parafras: d.v.s. denne återger någon annans ståndpunkt i en viss fråga med sina egna ord. På så vis skapas ett nytt, unikt verk, som är färgat av den andra personens uppfattning av det som den första personen skrivit, något som inte sällan är något helt annorlunda från vad den första personen tänkt sig. Ovanstående resonemang förklarar kanske till viss del varför det är så.

Av dessa anledningar är det inte tillåtet att redigera i texten.

Att kompromissa med sina önskade ideal

Jag minns att någon frågade det supermedvetna extremvänsterpolitiska bandet Rage Against The Machine varför de gav ut sina skivor på det superkommersiella extremkapitalistiska bolaget Sony Music. Svaret var i stil med "Klart vi kunde starta ett eget källarföretag och försöka sälja kassettband på postorder, men Rage Against The Machine handlar inte om det - vi vill nå ut."

Där ligger man i lä. Studentlitteratur är ett medelstort företag, verkligen inget Sony eller Bonnier. Om någon läsare innehar en position på något bokförlag och kan tänka sig att trycka böcker på svenska under FDL så är jag idel öra inför framtida utgivning, men då snackar vi offsetpress med 1200DPI upplösning, UV-lackat pappomslag i fyrfärg och en aktiv närvaro i landets professionella bokhandlar. Inte Kalle Knäcks print-on-demand-förlag Radioaktiva Geten i en källare i Vilhelmina, där man tydligt kan se på vilken sida i boken tonern i kopieringsmaskinen börjat ta slut.

Någon blir säkert sur på att en sådan som jag kan gå till sådana kompromisser för att nå ut. Jag tycker mig känna till typen: det är de som inte är ute efter att jag eller någon annan skall tillföra något till rörelsen för fri mjukvara på mina egna villkor, utan som vill att vi alla skall bära vittnesbörd och ha en attityd som Richard Stallman. Det är då alltså fråga om personer som enligt min ringa uppfattning förväxlat fri programvara med religion. Missförstå mig rätt: en Richard Stallman behövs tvivelseutan, men klonade apologeter, hugade proselyter, hallelujakörer o.s.v. behövs verkligen inte. Rörelsen för fri mjukvara behöver människor som tänker och handlar själva.

Fri programvara handlar för mig om att skriva program och ge ut dem under en GPL-kompatibel licens. Här kompromissar jag inte: de program jag skriver annat än för brödfödan kommer alltid att vara GPL-kompatibla. Huruvida all litteratur som över huvud taget skrivs absolut måste ges ut under fria licenser är en helt annan och mycket större fråga. För ren dokumentation tycker jag att det bör vara GPL-liknande licenser, men när det gäller andra böcker tänker jag fortsätta kompromissa.

Är min position oacceptabel gör man lämpligen som Stallman eller Torvalds - skriver en egen bok och ger ut den under sin favoritlicens. Det är den fria mjukvarans sanna väsen. Att gnälla är billigt, att åstadkomma något själv är desto svårare.


Till bokens huvudsida.