MAX STIRNER

--------

DEN ANARKISTISKA INDIVIDUALISMENS DJÄRVASTE APOSTEL

HANS LIV OCH ÅSKÅDNING

AV ALBERT JENSEN

STOCKHOLM

AXEL HOLMSTRÖMS FÖRLAG


FALKÖPING

A. J. LINDGRENS BOKTRYCKERI 1916


Max Stirner, den djärvaste och oräddaste av alla auktoritetsförnekare, nedrivaren av en var auktoritet i vilken som helst form, som aldrig ryggade tillbaka för någon som helst konsekvens i sitt tänkande, som utan betänkande förnekade varje moralbegrepp och trampade under fötterna allt det den borgerliga världen hållit för heligt, som rev ned Gud och himmel och kejsare och regering och hävde sig själv över allt, förklarande sig själv vara allt i allo för sig och förklarade att det för honom icke fanns något högre än han själv, som rev ned familj och stat och samhälle för att icke lämna någonting annat kvar i livet än jaget och tillfälliga, ständigt föränderliga, lätt upplösliga och lätt sammanfogade "föreningar av egoister" -- denne orädde himlastormare måste intressera oss också som person.

Har man läst hans djärva arbete "Den ende och hans egendom", så måste man nödvändigt fråga sig själv hur denne märklige mans liv förflutit, hur han själv tillämpat sina idéer, hur han själv fyllt sitt liv med sig själv.

Så enastående, som hans arbete är, så enastående måste också hans liv ha format sig, tänker man strax. Men den tanken gäckas fullständigt när man granskar hans livsföring. Den skiljer sig nästan på inget sätt från vilken annan tysk kälkborgares som helst. Stilla och fredligt, utan att några märkligare händelser markerar milstolparna i hans liv, för han sin tillvaro, tills han i mycket små omständigheter lämnar den värld som han själv kallade ett dårhus. Blott en enda gång rycker han fram inför offentligheten och blir för en kort stund ett stormcentrum kring vilken en lidelsefull diskussion vältrar sig om i ett brusande stormgny. Det var när hans bok "Den ende och hans egendom" utkom. Men blott för ett ögonblick! Nästa dag har man fullständigt glömt bort honom, och glömda vilar han och hans arbete i graven ända tills John Henry Mackay för ett par tiotal år tillbaka grävde honom och hans filosofi fram ur glömskan.

Nu är Stirners arbete mycket uppmärksammat och föremål för ett stort antal avhandlingar och filosofiska, dispyter. Isynnerhet har han väckt uppmärksamhet därför att man i honom vill se en föregångare av Nietzsche, många mena en lärare, vilket senare man dock icke med bestämdhet kunnat konstatera. Hans filosofi har i hög grad påverkat en del anarkister och framskapat en riktning inom anarkismen, som är känd under namn av individualistisk anarkism. Också hemma i Sverige hade vi för några år tillbaka en period, då det var synnerligen modernt att kalla sig "individualist". Måhända är denna lära icke längre fullt så modern hos oss, men många äro dock de, som i hans filosofi se det yppersta och yttersta som presteras i tänkandets värld.

Som "egoismens" främste apostel måste, som sagt, Stirners egen livsföring intressera oss i allra högsta grad och vi skola därför efter Mackay ge en kort framställning av densamma. Envar som vill skriva om Stirner som person är nämligen hänvisad till Mackays biografi över honom. Det är endast genom Mackay och tack vare Mackay som vi överhuvudtaget vet något om Stirner själv. Den gången Mackay började studera Stirner hade så gott som alla spår utplånats efter honom. Han hade slukats av en nästan absolut glömska. Trettiotre år efter Stirners död var det som Mackay med en sällspord ihärdighet började ett systematiskt efterforskningsarbete efter Stirners liv. Mackay förtvivlade till en början och var nära att uppgiva hoppet om att kunna nå ett något så när tillfredsställande resultat, men med en energi och ihärdighet, som övervann alla hinder, lyckades det honom till sist att samla så mycket material, att han hösten 1897 kunde gå i gång med utgivandet av en ganska fyllig biografi. Det är således ur Mackays arbete, som vi hämta alla våra uppgifter.

* * *

Max Stirner, vars borgerliga namn var Johann Caspar Schmidt, föddes i Baireuth i Tyskland den 25 oktober 1806. Redan ett halvt år efter Johann Caspars födelse dog fadern. Två år senare gifte modern om sig med en apotekare, som omedelbart efter giftermålet reste till Kulm i Västpreussen, där familjen bosatte sig.

Vid tolv års ålder kom Johann Caspar tillbaka till sin födelsestad, Baireuth, där han genomgick gymnasiet. På hösten 1826 lämnade han åter staden och for till Berlin för att fortsätta sina studier.

Exmatrikulerad från Berlinuniversitet den 1 sept. 1828, reste han till Erlangen för att inskriva sig vid därvarande universitet. Efter att ha tillbringat vintern här avbröt han sina studier för att företaga en längre resa genom Tyskland, en resa som räckte tre och ett halvt år.

1829 finna vi honom åter inskriven vid det berömda universitetet i Königsberg. Men han åhörde inga föreläsningar här. På grund av "familjeförhållande" uppehöll han sig ett halvt år i Kulm och for därefter tillbaka till Königsberg, där han fortsatte sina studier på egen hand, vilket säkerligen mera bidrog till att föra honom in på de personliga tankebanor han sedermera vandrade.

I oktober 1832 for han tillbaka till Berlin där han åter låter inskriva sig vid universitetet och driver studier under fyra års tid.

Den 7 januari 1837 gifte han sig med Agnes Burtz. Äktenskapet blev dock av kort varaktighet. Hans unga hustru dog i barnsäng året därpå. Ingen läkekonst förmådde rädda varken henne eller barnet.

Sedan Johann Caspar Schmidt avlagt sina examina tog han anställning som lärare vid Madame Gropius "Läro-och uppfostringsanstalt för högre döttrar". Han tillträdde sin plats den 1 oktober 1839 och stannade på denna post i fem år. Den 1 oktober 1844 trädde han tillbaka från skolan för att för alltid lämna uppfostrarekallet. Han stod nu i beredskap att på ett helt annat fält tråda in i det offentliga livet. Redan har han lagt handen på handtaget till den dörr, som skall öppna honom en ny värld. Den man vi nu gå att skänka vår uppmärksamhet tråder emot oss som Max Stirner. Låt oss därför här säga farväl till Johann Caspar Schmidt och gå Stirner till mötes.

* * *

Under tiden från 1842 intill reaktionen efter 1848 års revolt var den Hippelska vinstugan i Friedrichsstrasse i Berlin samlingsplatsen för allt vad som fanns av radikalt i Tyskland. De, som där kommo samman, gick under benämningen "de fria". Det var ingen fast sammansluten organisation, det var blott en samling män med radikala åsikter som där möttes utan annat föreningsband än besläktade åsikter.

Här kommo de liberala och radikala journalisterna, här kommo skriftställare och diktare, här kommo studenterna, som ville höra annat än "katedersanningar".

Här voro de kloka och skarpa huvudena, som, trötta av ord och väntan, ville gripa in i verkligheten, här voro också några officerare, vars horisont gick över hästar och kvinnor, samt några damer, som fritt umgingos med de djärvt frispråkiga kretsarna.

Här finna vi också Stirner, liksom de andra bänkad vid långborden med sin sejdel framför sig, men alltid fåordig och tyst. Han hörde icke till dem som eggade, agiterade, hetsade. Med ett fint leende vid munnen satt han blott som en uppmärksam åhörare, ytterst sällan kastande något ord i debatten. Också ansågs han av dem, som icke intimt kände honom, att vara en ganska ofarlig och enfaldig människa, ända tills hans arbete kom ut och slog ned som en bomb bland "de fria".

Bland "de fria" voro många som skulle komma att göra sig ett känt och aktat namn inom filosofien, politiken och vetenskapen. Där kom den skarpsinnige bibelkritikern Bruno Bauer, som blivit skild från sin docentur vid det teologiska fakultetet i Bonn för sina åsikters skull och nu kommit till Berlin för att tillsammans med sin broder Edgar fortsätta kampen för den fria tanken. Bruno Bauer var väl den egentlige centralfiguren hos Hippels tillsammans med brodern. Brodern, Edgar, drog till försvar för Bruno i en glänsande skrift "Kritikens strid med kyrka och stat", för vilken det blev anlagt en långvarig process mot honom. Han blev dömd till tre års fängelse som han avsonade i Magdenburg.

Här kom vidare skriftställaren Ludwig Buhl, som mera konsekvent än bröderna Bauer icke nöjde sig med att kritisera den eller den formen av staten, men vände sig mot statens väsen överhuvudtaget. Han låg ständigt i klameri med myndigheterna och satt ofta inspärrad i fängelset, en gång för någon av sina många skrifter, en annan gång för ett ironiskt "leve" för polisen, snart satt han tre veckor, snart tre månader och en gång ett helt år, men alltid samme oförfärade frifräsare.

Här kom en löjtnant Saintsom var sänd som censor till Köln för att kontrollera den av Karl Marx redigerade "Reinische Zeitung" som var en slags fri tribun för alla radikala idéer. I stället för att "kontrollera" tillbringade han aftnarna tillsamman med redaktören, och när han gjorde sina ofta påkommande resor till Berlin var han alltid en av stamgästerna hos Hippels.

Även Marx och Engels skola under de första åren på 40ha varit rätt flitiga besökare hos "de fria". Det kan icke för oss ha något större intresse att fortsätta uppräknandet av de namn som äro förknippade med den Hippelska vinstugan. De voro många och det var en ständig avlösning, ständigt ombyte. Hit kom också några kvinnor som behandlades på precis samma kamratliga sätt, som man behandlade de manliga gästerna, utan allt pryderi. Och själv krävde de att få bli behandlade med samma förtroende och rättframhet. Bland dem var också Marie Dähnhardt, som sedermera skulle komma att bli Stirners andra hustru.

* * *

Bland "de fria" hade Johan Caspar Schmidt namnet Stirner på grund av sin ovanligt höga panna. (Det tyska Stirn = panna). Som Max Stirner gjorde han sin debut i det offentliga lifvet, och som Max Stirner tillhör han historien.

Det kunde ofta gå ganska lustigt till hos Hippels, då "de fria" så gott som uteslutande bestod av levnadslustigt folk mellan tjugo och trettio år. Ofta hade de så komplett uttömt krediten hos värden att denne absolut nekade att servera dem mera innan de gjort upp sin skuld. Vid ett sådant tillfälle fick en av dem den ljusa idéen, att man gemensamt skulle "avfäkta" Unter den Linden för att skaffa mynt till fortsatt gask. Sagt och gjort. Hela sällskapet drog ut på tiggarefärd och med hatten i hand antastade man lämpliga objekt och bad med ödmjuk min: "Vi skulle gärna vilja be om en bagatell, om det också bara vore en thaler (= 3 mark); Hippel ger inte mer kredit och vi skulle gärna vilja dricka en bål till". Första aftonen skall det ha slutat med att man påträffat en humorist som skrattat gott åt skämtet och tagit hela sällskapet med tillbaka till Hippels och bjudit över lag.

* * *

Bland dessa uppsluppna människor vistades Stirner gärna. Bakom hans glasögon blickade ett par klara blå ögon som sågo lugnt och nyktert på tingen. Kring de fina smala läpparna låg ett vänligt leende, som dock med tiden skärptes till ironi. Självmedveten, lugn, utan hastiga och kantiga rörelser skall han icke ha varit fri från ett lätt drag av pedanteri.

Alla bemötte han med samma obetingade älskvärdhet, lät sig aldrig ryckas bort i häftig uppbrusning, var aldrig påträngande; fri från fåfänga åtnjöt han därför allas obetingade aktning.

Men liksom han icke hade en enda fiende, hade han heller icke en enda intim vän. Broderliga omfamningar såväl som sentimentala utgjutelser och förtroenden voro honom en skräck under yngre år, och senare behövde han tydligen ingen förtrogen till det han helst ville bli färdig med på egen hand.

Han var i det hela taget en egendomligt sluten karaktär, som aldrig gav och aldrig tog förtroenden. Sina lidanden, sina böjelser, sina förhoppningar -- allt gömde han hos sig själv. En otillgänglig människa skulle man nästan kunna kalla honom. Mackay karaktäriserar honom på följande sätt: "En människa som få, skapad till att vara en fri bland fria och fördömd till att vara en länk i den boja som binder slaven vid härskaren! Och dock en människa, stolt och säker som få, skjutande denna mänskornas boja ifrån sig gående ibland dem utan förakt och hat, men också utan medlidande och kärlek, och så uppfyllande det under sitt leverne, som han ansåg vara nödvändigt... Allt det som lever i hans verk, lever i honom; den omkullrunkliga insikt som livet lär -- självbevarelsens insikt".

* * *

Det var, som redan nämnt, bland "de fria" som Stirner sammanträffade med den unga kvinna, som skulle bli hans andra hustru. Marie Dähnhardt, som kom från ett förmöget hem, hade tidigt gripits av tidens strömningar. Hennes sammanvigning med Stirner ägde rum den 21 okt. 1843.

Mycket skrevs om denna vigsel och många legendariska historier ha spunnit sig omkring densamma. Emellertid skulle vigseln ha försiggått i Stirners bostad under följande omständigheter:

När prästen på utsatt tid anlände för att förrätta ceremonien sutto bröllopsvittnena ivrigt sysselsatta med kortspel. Ett av vittnena fick vid prästens ankomst brått att få sina skjortärmar i sin schaskiga vardagsrock. Ännu var emellertid icke bruden kommen och hon lät vänta på sig en god stund. När hon slutligen anlände blev prästen synnerligen förvånad över att se henne helt enkelt klädd, utan brudutstyrsel, utan slöja och krans.

Nå, prästen skulle äntligen gå till vigselakten, men någon bibel fanns icke till hands, upplystes han på framställd fråga. Gästerna sågo likgiltiga ut på gatan under ceremonien. När man äntligen kom så långt, att det blev frågan om ringarna, så hade Stirner glömt att anskaffa sådana. Saken avhjälptes emellertid. Bruno Bauer, ett av vittnena, tog upp sin virkade penningpung, tog av de båda mässingsringarna och med dessa vigdes nu Stirner och Marie Dähnhardt till man och maka.

* * *

Bland "de fria" hade det så småningom kommit ut att Stirner arbetade på ett stort verk, till vilket han redan hopat ark till ark, ett verk som skulle bli ett uttryck för en hel rad av originella tankar. Men ingen visste något bestämt och Stirner själv inlät sig aldrig på spörsmålet. Många betraktade hela historien som en "fabel" tills plötsligen "Den ende och hans egendom" utkom de första dagarna i november 1844.

Ursprungligen lär det ha varit meningen att boken skulle bära titeln "Jag". Men detta förändrädes och titeln blev den ovan nämnda, vilken den också bär i den svenska översättningen.

För att så långt görligt var undgå den reaktionära censuren från myndigheternas sida, en censur som man fruktade skulle resultera i konfiskering av boken, hade förlaget vidtagit vissa försiktighetsåtgärder. Samtidigt som det föreskrivna provexemplaret inlämnades till myndigheterna, stod en vagn färdig att i sträckt galopp köra runt till alla bokhandlarna i Berlin. Vad man hade förutsett inträffade. Myndigheterna förordnade genast konfiskering av arbetet, men de tjänstemän som infunno sig på förlaget erhöllo icke mer än 250 exemplar. Alla de andra voro fördelade runt om i stadens boklådor.

Men beslaget blev redan efter några dagar upphävt av inrikesministeriet, med den motiveringen, att boken var allt för absurd för att kunna bli farlig.

"Den ende och hans egendom" väckte genast ett våldsamt uppseende och blev diskuterad på det allra livligaste. Men omdömet var naturligtvis synnerligen olika. Hade den ene icke tillräckligt superlativa uttryck för arbetet, som han menade skulle bli ingången till en ny tid, så kastade den andre boken ifrån sig under hånskratt, upprörd över sådant vanvett, som kunde undergräva "alla grundvalar för det sedliga och sociala livet". De flesta visste dock icke hur de skulle förstå boken, men alla anade de, att de här stodo inför något nytt och ovanligt.

"Fanns det en del", skriver Mackay, "som överhuvud icke kunde förstå, hur man kunde våga att underkasta sådana begrepp som "rätt", "plikt", "sedlighet" o.s.v. vilka sedan "evigt" stodo så oryggligt fast, en mänsklig kritik, och som försökte karaktärisera den, som icke allenast företog sig att kritisera dem, men att riva dem ned, för "djävulens advokat", så fanns det också andra för vilka dessa begrepp icke voro för alltid fastställda, men dock betraktade dem, som grundvalen för vårt handlande, och de voro knappast mindre förskräckta över att plötsligen se denna grundval dragen undan fötterna, liksom det fanns sådana, som nu icke längre visste var de skulle stå och blott kunde förlora sig fenomenet, genom att anta, att författaren endast velat spela dem ett spratt...

"Se, så djävulsk kan en människa vara!" -- ropade de förra; "Nej så dålig kan ingen vara" förklarade de senare.

Stirners namn kom på hela den litterära världens läppar och man gick till Hippels vinstuga för att se underdjuret och övertyga sig om att han i verklighet icke var så dålig, som han själv framställt sig.

Men Stirners filosofi var allt för egenartad, avvek så fullständigt från alla dåtida filosofiska system, att helt få voro de som förmådde fullt förstå honom. Och lika hastigt som Stirner, likt en lysande stjärna, hade stigit upp på den intellektuella himmelen, lika hastigt försvann han och glömdes bort. Egentligen var han blott ett stjärnskott för tiden. Men han skulle senare komma till att åter grävas fram ur glömskans grav och stå upp till nytt liv.

Ju mera man i Tyskland närmade sig revolutionsåret, 1848, desto mera slukades det allmänna intresset av de saker som stodo på den politiska dagordningen, och Stirners ensamma röst drunknade i de dagspolitiska stridernas larm.

* * *

Vi lämnade Johann Caspar Schmidt i det ögonblick han stod i begrepp att stiga fram för offentligheten som tänkaren Max Stirner. Vi dröjde ett ögonblick med Stirner hos Hippels och vi såg honom för en kort stund stiga upp som en lysande stjärna för att kort tid därefter blott åter falla i glömska. Vi borde kanske nu vända tillbaka till Johann Caspar Schmidt för att hastigt skissera hans levnad och följa honom till graven? Ty Stirner är ju redan död för sin tid...

Men nej, det är icke Schmidt som intresserar oss, det är egoistfilosofen Stirner vi vill ha tag i. Det är moralförnekaren utan medlidande, han för vilken ingenting var högre än honom själv, som vi vilja följa, nyfikna över att få veta hur han tilllämpade sin egoistfilosofi, hur han levde sitt liv med världen i praktiken...

Stirners äktenskap var icke så fast som det såg ut utifrån. Det tycktes sakna den nödvändiga innerligheten. Hans hustru förklarade att det mer var "en samlevnad i samma hus än ett äktenskap". Det har väl också varit så att Stirners kyliga och slutna väsen icke tillfredställt Marie Dähnhardt. Hur som helst så upplöstes äktenskapet på hennes initiativ. Till detta beslut synes också ekonomiska bekymmer ha bidragit. Marie Dähnhardt påstod att Stirner förslösat hennes förmögenhet, en anklagelse som det dessvärre icke gått att få kontrollerat, men som motsäges av en del omständigheter. Har han likväl gjort det, har han antagligen gjort det med hennes gillande, då hon själv synes haft dispositionsrätten över sina pengar.

Då Stirner skulle ge ut sin bok, lämnade han sin plats som lärare, enär han insåg att det i alla fall skulle bli omöjligt för honom att behålla sin post sedan boken kommit ut.

Under den närmaste tiden sysselsätter han sig nu med litterärt arbete. Med ett förlag har han träffat avtal om utgivandet av ett stort samlingsverk: "De franska och engelska nationalekonomerna". Stirner skulle översätta deras skrifter och förse dem med anmärkningar. Början gjordes med fransmannen Jean Baptiste Say. Därefter utgavs engelsmannen Adam Smiths arbeten. Som tredje i samlingen skulle J. P. Proudhons arbeten utgivas, men Stirner hade redan tröttnat. Proudhons arbeten utkom översatta av annan person. Antagligen gav detta arbete icke tillräckligt för Stirners livsuppehälle, ty han vände sig nu, 1845 bort från all litterär verksamhet.

Han slog sig på affärer och tillsammans med en vän, som emellertid var lika oerfaren i affärer som han själv, försökte han att utföra en plan om att centralisera Berlins mjölkhandel. Företaget, som misslyckades för honom, realiserades sedermera av andra. Denna gång var hans äktenskap ännu icke upplöst och antagligen har han använt den sista delen av sin hustrus förmögenhet på projektet. Paret måste inskränka sig och flytta till en annan lägenhet.

Det gick nu så långt, att nöden började klappa på deras dörr. Redan sommaren 1846 hade det kommit dithän, att Stirner lät införa en annons om att han önskade ett lån på 600 thaler av "en eller flera som kunde vilja skjuta samman". Men den egoistiska världen synes icke haft något förtroende för egoisten, eller något intresse för att låna honom pengar. Annonsen lär ha blivit utan resultat, och fattigdomen trängde sig allt hårdare uppåt Stirners dörrar.

Det var på slutet av detta år, 1846, som äktenskapet upplöstes. Marie Dähnhardt drog till London som språklärarinna medan Stirner stannade kvar i Berlin.

De följande åren av Stirners liv äro höljda i dunkel. Blott enstaka fakta har det lyckats Mackay att konstatera. Men vad Stirner sysselsatte sig med, hur han uppehöll livet -- det vet man icke.

1848 kom revolutionen, men Stirner hade ju inget intresse i politiska revolutioner, och han har icke på något som helst sätt deltagit i densamma, säger Mackay.

År 1852 framträdde Stirner för sista gången inför offentligheten med ett arbete: "Reaktionens historia". Visserligen hade han även en plan om utgivandet av en stort anlagt lexikon, men då han icke fann någon förläggare stannade företaget i stöpet. Han är nu också en litterärt död man, fast han ännu lever...

Han har nu nästan fullständigt försvunnit från sin gamla umgängeskrets. Hos Hippels ses han blott ytterst sällan. Hans gamla vänner förlora kontakten med honom och därmed har också möjligheten försvunnit att kunna följa hans spår.

Året 1853 synes hans fattigdom ha nått sin höjdpunk. Trängd av sina fordringsägare och utan existensmedel flyr han ständigt från bostad till bostad. Och två gånger under detta år blir han insatt i "skuldarrest".

Skuldarresten var en inrättning, som för länge sedan är avskaffad. Gäldenären kunde på sina fordringsägares begäran och på deras bekostnad bli insatt i arrest under viss tid. Som ett villebråd jagades Stirner och insattes den femte mars på tjugoen dagars arrest. Utkommen flyttar han från bostad till bostad för att undgå sina förföljare, men dessa få åter tag på honom och just före nyårsdagarna blir han åter insatt på 36 dagars skuldarrest.

När Stirner skrev sitt stora verk "Den ende och hans egendom", skrev han det med stor försiktighet med den öppna avsikten att bedra staten och censuren: "Må ett folk försaka pressfriheten, jag söker mig upp en list eller makt till att trycka skaffar jag mig blott -- från mig och min kraft", säger han.

Det lyckades honom den gången och lyckades utmärkt, men det var säkerligen icke hans list som skaffade honom tryckfrihet, det var snarare myndigheternas allt för stora dumhet och fullständiga oförstående, som räddade hans bok från konfiskering. Det var nog icke det, att han talat om "kejsaren av Kina" när han menat kungen av Preussen och liknande finter, utan det att hans tankar och idéer så fullständigt avveko från den allmänna tankegången, att de föreföllo myndigheterna så "absurda", som de själva yttrade, att det icke alls fanns någon fara för att de skulle bli farliga. Att myndigheterna den gången hade rätt visade sig, då Stirner blott ett par år senare var en för offentligheten död man och hans verk hade blivit begravd i glömska.

Stirner hade nog den gången, som kanske i allmänhet, överskattat den enskildes kraft. I varje fall fick han under sin armodstid till fullo erfara, att staten icke var så lätt att undkomma eller "bedraga". Och hur mycken list Stirner än använde, hur mycket han litade på sig och sin egen kraft, så blev han dock gång på gång kastad i fängelse för obetalda skulder. Han stod faktiskt nästan maktlös, denne "ende", inför livet.

Stirner kallade sig visserligen ännu gymnasiumlärare, eller ibland skriftställare, filosofie doktor, till och med -- rentier, men i verkligheten var han vid denna tid kommissionär, som förmedlade affärer, tillfälligt som de erbjödo sig och levde "ur hand i mund".

Han överraskades av en plötslig död. Själv kände han sig så sund och stark att han trodde att han skulle bli, lastgammal, men ödet ville det annorledes. Han blev överraskad av ett sting från en giftig fluga och efter några dagar låg han död i graven. Han dog den 25 juni 1856, nära femtio år gammal.

--------


Stirners filosofi.

--------

Stirners filosofi måste betraktas som en lära.

Stirners filosofi är inget system på vilket det kan grundas någon skola, säger Mackay. Enligt honom lär oss Stirner icke vad han ansåg borde ske eller borde vara. Envar må av honom lära vad han förmår.

En fransk kritiker, som slösar sitt beröm över Stirner, går ännu längre när han med anledning av oförståelsen, som mött Stirners verk, utropar: "Hur skulle man kunna göra entusiasmen för ingenting begripligt för en fransk läsare?" För denne är Stirner således uteslutande negativ och i inget avseende positiv. Han river bara ned men ger inga anvisningar på sättet för att bygga upp.

Andra som Kuno Fischer, påstår att Stirner i sitt stormlopp mot alla dogmer själv gjort "den ende" till en dogm. Att således Stirners filosofi icke allenast var en lära, men därtill en dogmatisk lära.

Jag tror att alla uttolkare som falla inom dessa kategorier ha orätt. Jag menar att d:r Elzbacher har rätt, när han betecknar Stirners filosofi som en lära.

Stirner godkände visserligen inget "bör" och inget "skall", lika litet som han å andra sidan gjorde "den ende" till någon dogm att efterlevas av andra, och dock framsatte han påståenden som visa, att vad han framförde var vad han för sin del menade vara rätt, vad som han menade borde realiseras, för att förändra de av honom kritiserade samhällsförhållandena.

Man kunde vara böjd att fatta hela Stirners arbete, "Den ende och hans egendom", som en självbekännelse, som en lek med egna tankar, tankar som icke hade allmän giltighet, icke hade giltighet för någon annan än Stirner själv. Men han kallar den människa förblindad som endast önskar vara "människa"; att bestraffning måste ge plats för tillfredsställelse; att människan skulle försvara sig själv mot människan; att man icke skall sträva efter en annan stat (folkstat eller dyl.) utan efter en förening, bort emot en ständigt flytande förening av allt liv; att jag måste återvinna kärleken till mig och vrida den ur "människans" makt, etc. Härav framgår det med tillräcklig tydlighet, att Stirner icke allenast ville berätta oss vad som rörde sig inom honom själv, men vad som efter hans mening borde göras och vad som efter hans mening var rätt. Därför är Stirners filosofi att betrakta som en lära. Och detta är nu Stirners idéer:

Egoismen.

Det är ingen lätt sak att tränga in i Stirners filosofi. Endast ett upprepat och ihärdigt studium kan ge oss någon klarhet. Detta väl till största delen därför, att man till en början stötes tillbaka av hans krassa språk. Vi äro uppfostrade i den konventionella moralens lögnväv, våra tankar har genom statens intellektuella våldtäkt av vår självständighet blivit inriktade i kristliga och religiösa banor och det är oftast förenat med själskval att höra på Stirners obarmhärtiga gyckel över vår "besatthet". Hans brutala rättframhet stöter oss för pannan och vi bli gärna på förhand intagna av en viss motvilja.

Men gör man sig mödan att följa honom i hans tänkande, och söker man allvarligt att förstå honom, så slutar det med att man drar en djup självbefrielsens suck, när man äntligen fått fatt på hans mening. Han erövrar oss med sin klara logik, utan man därför behöver svära honom trohet för varje påstående eller slutledning.

Stirner har blivit känd bland oss, som egoismens apostel.

Betecknande för hans egoism är att han sätter upp Kristus som den störste av alla egoister, som enligt hans mening icke blott var en vanlig revolutionär, som nöjde sig med att omstörta staten, men var en "egenmäktig som hävde sig över allt vad regeringen och dess motståndare funno upphöjt och lösrev sig från allt det som bundit de andra".

"Betrakta det folk, säger Stirner, som värnas av hängivna patrioter. Patrioterna falla i blodig kamp eller dö av hunger... Folket skänker dem några tacksamhetens ord -- och löper bort med profiten. Det kallar jag för min del en inbringande egoism".

Den som lever för det "heliga", exempelvis för religionen, eller för en idé som för honom är "helig", det vill säga oantastbar, oangriplig, en helig idé som står över honom och som han "offrar" sitt liv för, den kallar Stirner också för egoist, en duperad egoist. Han svärmar för något "högre", förnedrar sig själv, bekämpar sin egoism, men blott för att bli "upphöjd", alltså i verkligheten blott för att tillfredsställa sin egoism. Vi äro alla egoister.

Är icke den älskande, som "offrar" allting, som lämnar far och mor, förmögenhet och samhällsställning för att få njuta kärlekens lycka -- är icke hon egoistisk i all sin "uppoffring"? Är icke den kristne som "offrar" alla världsliga fördelar för att uppnå den eviga saligheten, också egoistisk? Tänka dessa människor på något annat än sin kärlek och sin eviga salighet? Jo, de äro egoister, men de äro behärskade av sin lidelse, av en ensidig bornerad egoism, de äro "besatta" för att bruka Stirners egen terminologi. "För vems skull bekymra ni er om Gud och om andras bud? Ni mena väl icke, att detta sker blott av iver att tjäna Gud? Nej, ni göra det för er egen skull. --Alltså äro ni huvudsaken även här och envar måste säga sig: jag är allt för mig och jag gör allt för min skull".

Den medvetna egoismen är något helt annat än den omedvetna, den ofrivilliga eller den "bedragna" egoismen. Den "brukar" världen och människorna. "Varför skulle jag icke våga säga detta rent ut? frågar Stirner. Ja, jag använder världen och människorna! Därigenom kan jag hålla mig tillgänglig för alla intryck, utan att låta mig ryckas bort av något. Jag kan älska, älska med hela min själ och låta en förtärande lidelses glöd brinna i mitt hjärta, utan att taga den älskade som något annat än som näring för min lidelse, med vilken den ständigt på nytt förfriskar sig. All min omsorg om honom gäller blott föremålet för min kärlek, blott honom, som min kärlek brukar, blott honom den "varmt älskade". Hur likgiltig skulle han icke vara mig utom denna -- min kärlek! Jag blott närer min kärlek med honom, blott därtill brukar jag honom: jag njuter honom".

Och han fortsätter: "Var än världen kommer mig i vägen -- och den kommer mig överallt i vägen -- förtär jag den för att stilla min egoisms hunger. Du är ingenting annat för mig än min föda, liksom jag blir uppäten och förbrukad av dig. Vi ha blott ett förhållande till varandra: brukbarhetens, användbarhetens, nyttans förhållande. Vi äro icke skyldiga varandra något, ty vad jag synes vara skyldig dig, är jag på det högsta skyldig mig. Visar jag dig ett muntert anlete, för att likaledes uppmuntra dig, så är jag angelägen om din munterhet, och mitt muntra anlete tjänar min önskan; tusende andra som jag icke bryr mig om att uppmuntra visar jag det icke".

Förgiftade av ett befängt språkbruk, om vilket man med allt för stor rätt sagt att "orden blott är till för att dölja tankarna", stötas de flesta av Stirners språk. Med egoism tänker man sig blott individens brutala förtrampande av andra individer till egen nytta. En egoist är en individ för vilken varje varmare och ädlare känsla och handling är främmande. Men denna bild av egoisten täcker icke Stirners tankar. "Jag älskar också människorna, säger han, icke blott enskilda utan alla. Men jag älskar dem med egoismens medvetande; jag älskar dem därför, att kärleken gör mig lycklig; jag älskar därför, att det är naturligt för mig att älska, älskar emedan det behagar mig. Jag känner intet "kärlekens bud". Jag har medkänsla med varje levande väsen, och deras kval kväljer mig, deras vederkvickelse vederkvicker också mig"...

"Ser jag den älskade lida, så lider också jag och jag får ingen ro förr än jag sökt göra allt för att trösta och uppmuntra honom; ser jag honom glad, blir också jag glad över hans glädje... emedan jag icke kan tåla de bekymmersamma fårorna på den älskades panna, så kysser jag bort dem: alltså för min skull. Älskade jag icke denna människa, så skulle han ständigt få lägga pannan i fåror; de skulle icke bekymra mig. Jag jagar blott bort mina bekymmer..."

Egoismen, egenintresset behärskar redan världen. Men det är anständigt att förneka den och ofint att hävda den. Den är synd i de religiösas ögon och likväl låta de sina handlingar dikteras av den. Bättre vore det att öppet erkänna den. Världen skulle bli bättre och människorna kunde bättre skydda sig mot den.

"Egenintresset, säger Stirner, innesluter i sig allt eget och bringar åter till ära vad det kristna språket har vanärat. Men egeninträsset har ingen främmande måttstock, liksom det överhuvudet icke är någon idé, så som frihet, sedlighet, mänsklighet och dylikt: det är blott en karaktäristik av ägaren".

Självhävdelse i stället för självförnekelse.

"De som lägga människorna på hjärtat att vara oegennyttiga, tro sig säga något oerhört viktigt. Vad mena de därmed? Förmodligen något som "självförnekelse". Men vem är detta själv som skall förnekas och icke får ha någon egen nytta? Det synes vara du själv. Och till vems nytta rekommenderar man dig denna onyttiga självförnekelse? Återigen till nytta och fromma för dig, blott det att du måste skaffa dig din "sanna nytta" genom "oegennyttighet".

Självförnekelse -- det är högsta dygden i denna av kristendomen fördärvade tidsålder. Hur träffande är icke följande målande skildring:

"Varthän skulle man kunna blicka, utan att möta självförnekelsens offer? Mitt emot mig sitter en flicka, som kanske redan sedan tio år bringat sin själ blodiga offer. Över den yppiga gestalten böjer sig ett trött huvud och bleka kinder förråda hennes ungdoms långsamma förblödning. Arma barn, hur ofta måtte icke lidelserna ha klappat på ditt hjärta och de rika ungdomskrafterna pockat på sin rätt! När ditt huvud vilade sig i de mjuka kuddarna, hur darrade då icke din vaknande natur i dina lemmar, hur spände då icke blodet dina ådror och ljöto eldiga fantasier, vällustens glans i dina ögon. Då visade sig själens spöke och dess salighet. Du förskräcktes, dina händer knäpptes samman, ditt tårade öga riktade blicken uppåt, du -- bad. Naturens storm förstummades, vindstilla gled hän över dina begärs ocean, ur de svällande lemmarna flydde spänningen obemärkt, i hjärtat stillades de larmande vågorna, de sammanknäppta händerna föllo motståndslöst och kraftlösa i skötet, ett sakta, sista ack kom stönande över läpparna och -- själen var lugn. Du insomnar för att i morgon vakna till ny kamp och till ny -- bön. Redan kyler försakelsens vana dina begärs hetta och din ungdoms rosor blekna i -- din salighets bleksot. Själen är räddad, må kroppen förgås! O Lais, o Ninon, hur gjorde ni icke väl i att försmå denna bleka dygd. En fri grisett emot tusen grånade i jungfrudygden!"

"Århundradens kultur har fördolt för er vad ni är, har skapat den tron hos er, att ni icke äro skapade till egoister utan till idealister ("goda människor"). Skaka bort denna tro! Sök icke friheten i självförnekelsen, som just berövar er ert eget jag, utan sök er själv, bliv egoister, bliv var och en av eder ett allsmäktigt jag" utropar Stirner.

"Erkänn er själv, erkänn blott vad ni verkligen äro och sluta upp med er dåraktiga strävan att vara något annat än ni är. Jag kallar det hyckleri, emedan ni ändå förblivit egoister under alla dessa årtusenden, men sovande, självbedragande, förryckta egoister..."

Självförnekelsen är något gemensamt både för "goda" och "onda", "rena" och "orena". Den "gode", som behärskas av den fixa idéen, att det är hans uppgift att vara "god", "ren", "syndfri", o.s.v. förnekar all "synd", "köttets begärelser", all "orenhet", all "ondska", "lögn" o.s.v. och följer blott de begär som behärskar honom, exemelvis begäret efter att bli salig. Han strävar egoistiskt efter saligheten, men han är en omedeten egoist, en "duperad" egoist som förnekar egoismen. Han behärskas av sin fixa salighetsdé för vilken han offrar allt eget hos sig. Han är besatt av självförnekelsens och salighetens idéer. Men, detsamma är förhållandet med den "onde", den "orene", "syndaren" o.s.v., så länge han är bornerad duperad, omedveten egoist. Driven av guldtörst förnekar den girige alla sinnets föraningar, all hederskänsla, all mildhet, all medänsla: han kastar bort alla hänsyn, han rives bort av sina begär, sin girighet. Den "syndfulle" giige som den "gode" kristne äro besatta var på sitt sätt, slavar under något som icke är dem själv. Liksom syndaren förnekar sig själv för mammon, så förnekar sig den helige för Gud och den gudomliga lagen. Tankarna bli till maximer för människorna, varigenom de råka i maximens fångenskap, så att det är maximen som äger dem och icke de maximen. De ha blivit slavar under sina egna tankar, som förstenats till dogmer, dokriner, maximer. De tankar, som vi från början själv skapade, ha blivit heliga och blivit våra herrar.

"Inför det heliga förlorar man all maktkänsla och allt mod. Man förhåller sig ödmjuk och vanmäktig. Och dock är ingenting heligt genom sig själv, utan genom att jag förklarar det heligt, geom mitt ord, min dom, mitt knäböjande, kort sagt -- genom mitt samvete."

Från det första människooffrets råhet har det blivit till livets självoffring till förmån för en uppift, ett kall. Hädanefter tillhör vårt liv icke oss och självmordet har blivit en förbrytelse mot sedigheten... Men människan har ingen kallelse, hon har blott krafter som yttra sig och "vad hon kan bli, det blir hon också". Ty hennes krafter yttra sig av sig självt, och att bruka dem är inen uppgift, utan ett "alltid för handen varande, verkligt förhållande".

Självhävdelse, det är vad Stirner vill ha i stälet för självförnekelse.

Vi behärskas av spöken.

Våra tankar har blivit till fixa idéer, som beärskar oss. Dessa fixa idéer ha blivit spöken, som satt sig fast i vår hjärna och behärskar oss, gör oss till sina slavar. Och Stirner gör blodigt narr åt detta slaveri under spökena:

"Har du någonsin sett ett spöke?" "Nej icke jag men min mormor". Ja, så har det också gått för mig. Jag själv har aldrig sett något, men min mormor föll alltid över dem, och i tillit till våra mormödrars ärlighet tro vi på spökenas exitens".

"...Hela världen har blivit förandligad, blivit ett gåtfullt spöke. Därför förundrar det dig icke när du också finner, att du själv blott är ett spöke. Spökar icke din ande i din kropp och är icke anden det sanna och verkliga, kroppen blott det "förgängliga och overkliga", eller ett sken? Äro vi icke alla spöken, ohyggliga väsen, som blott väntar på förlossning?"

Vilket mördande gyckel, och hur träffar det icke kristendomen i dess innersta, den som lär oss att det timliga är det förgängliga och det eviga livet efter döden det bestående.

Men det träffar tyvärr icke blott kristendomen, det träffar oss själva, ty vi äro alla mer eller minre insnärjda i denna religiösa föreställningsvärld, där spökena regera över oss, och hålla oss tillaka från att vara oss själva.

"Helig t.ex. är framförallt den "helige ande", helig är sanningen, helig är rätten, lagen, den goda saken, majestätet, äktenskapet, samhället, ordningen, fäderneslandet", o.s.v.

"Människa, det spökar i din hjärna! Du har en skruv lös! Du inbillar dig så mycket och skaar dig en hel gudavärld, som skulle vara till för din skull, ett anderike till vilket du är kallad, ett ideal som vinkar dig till sig Du har en fix idé!"

"Tro icke jag skämtar eller talar bildlikt, när jag anser dem som vistas i det "högre" för veriabla narrar, narrar i ett dårhus, till vilket det stora flertalet hör, nästan hela den mänskliga värlen. Vad menar man då med en "fix idé?" En idé, vilken människorna underkastat sig. När ni erkänna, att en sådan fix idé är en dårskap, så spärra ni dess slavar in i ett dårhus. Men är icke de trossanningar, på vilka man icke tvivlar, t.ex. folkets majestät, som man icke får röra vid (den som gör det är en -- majestätsförbrytare), dygen, mot vilken censuren icke släpper igenom ett ord, på det att sedligheten må hållas ren o.s.v., är detta icke "fixa idéer?" Är icke allt dumt prat, t.ex. det mästa i våra tidningar, pladder av narrar, som lider av sedlighetens, laglighetens, kristlighetens fixa idéer o.s.v., och som blott synes gå fritt omkring emedan det dårhus i vilet de vistas har ett så ofantligt omfång".

Det löjliga i slaveriet under det "heliga" deonstreras med ett par exempel. Den grekiske filosofen Sokrates blev dömd till döden, dömd till att tömma giftbägaren, för sina kätterska idérs skull. Hans vänner ville hjälpa honom att fly, men Sokrates var allt för mycket slav under "dygden", under domens helighet, för att kunna följa detta råd. Han tömde giftbägaren med "lugn frimodighet och glad förhoppning", som det heter. Han trodde på själens odödlighet, och i spöket "själen" fann han tröst över döden. Han var beatt av dygdens fixa idé. Hade han varit en medveten egoist, hade han lupit sin väg och skrattat åt sina domare. Men hans slaveri under domen och dygden framhäves naturligtvis i historien som ett bevis på ädelheten i hans natur.

Annorlunda handlade de franska revolutionsännen mot Ludvig XVI. De hade visserligen svurit honom trohet som konung, men de läto icke behärska sig av "edens helighet", utan dekreterade hans avsättning, ja hans död. Denna handling var en osedlighet, över vilka de sedliga fasa i all evighet.

Andens hierarki.

Man indelar vanligen människorna i två klasser: de bildade och de obildade. De förra sysselsätta sig med tanken och med anden, och fordra en underånig respekt för de av dem erkända tankarna. Och därför att den "obildade" är svag för dessa tankar, ligger han under för deras makt och behärskas av -- tankar. Detta är tankens hierarki, andens herradöme. Stat, kejsare, gud, sedlighet, ordning o.s.v. äro sådana tankar eller andar, som behärskar mängden.

För Stirner är staten ingenting annat än en ande, ett spöke. Det verkliga, det är jag,den enskilde. Den humanistiska filosofin i Tyskland under Stirners tid utsätter han för en respektlös bespottelse. För den var nationen, samfundet det sanna; den enskilde var en egoist som måste uppoffra sig för det sanna. Gjorde han det blev han betraktad som "sann människa".

Det "humana" det "mänskliga" den "sanna människan" gjordes av humanismen till ett ideal, till ett väsen vars förebild vi skulle tjäna, till något absolut som stod över människorna, och som människorna hade att underkasta sig. "den sanna människan" gjord till en helig ande. Denna absoluta idé, detta humana spöke gjorde man till medelpunkt för livet. Men, säger Stirner "du lever då icke dig, utan ditt spöke, din idé, din ande ... anden är din gud. Men jag och anden ligger i en evig tvedräkt. Han håller till i det hisidiga; jag på jorden. Ty "människan" är ju icke en person, utan ett ideal, ett spöke"

Andens hierarki har förändrat utseende, men icke karaktär. Den humanistiska filosofien avsatte Gud, men ersatte det gudomliga med det mänskliga. Det mänskliga blev det heliga, som förut det gudomliga varit det. Istället för kyrkan sattes staten, i stället för tron sattes det vetenskapliga.

"Världshistorien har behandlat oss hänsynslöst och anden har uppnått en allsmäktig ställning. Du måste ha respekt för dina eländiga skor, som kunde skyla dina nakna fötter, mitt salt med vilket dina potatis skulle kunna gjöras njutbara, och min praktvagn, vars besittande på en gång skulle befria dig från all nöd, du får icke gripa efter dem.

Alla dessa och otaliga andra ting skall människan tillerkänna självständighet, det skall vara oangripbart och otillgängligt för henne. Hon måste akta det, respektera det. Ve henne om hon begärande sträcker ut sitt finger efter dem, blir "långfingrad". Över altaret välver sig en kyrka, vars murar ständigt rycka längre och längre ut.

Vad de innesluta är -- heligt. Du kan icke längre komma i besittning av det, du kan icke mera beröra det. Skrikande i förtärande hunger smyger du omkring dessa murar för att söka upp det lilla profana som ännu återstår -- och ständigt blir den krets trängre, där du får röra dig. Snart omsluter denna kyrka hela jorden och du blir driven ut till yttersta randen; ännu ett steg och det helgas värld har segrat. Du sjunker ned i avgrunden. Därför råder jag dig medan det ännu är tid: spring icke längre omkring på det profanas avbetade market, våga språnget och störta sig in genom helgedomens portar. När du förtär det heliga, har du gjort det till din egendom. Sluka hostian och du är fri från den!."

Genom mig, egoisten som skapat det heliga spöket, anden, upplöses också anden, det heliga i sin intighet. Jag har en gång klätt det i helgedomens skrud; jag begår nu den förfärliga forbrytelsen att åter avkläda detsamma tills det står där i sin skamlösa nakenhet och profanitet. Jag har åter blivit min egen herre.

Friheten

Frihetens sak har, som så mycket annat, blivit en "helig"sak. Jag skall tjäna friheten, offra mig för frihetens sak. Och så har jag skaffat mig en ny herre, ett nytt slaveri.

Vad menar man med politisk frihet? frågar Stirner. Måhända den enskildes frihet från staten? Nej, tvärtom den enskildes fängslande vid staten och dess lagar... Politisk frihet betyder, att polisen, staten är fri; liksom samvetets frihet innebär att samvetet är fritt; alltså icke att jag är fri från staten, religionen och samvetet, eller att jag är obunden av dem. Det betyder icke min frihet, utan en mig behärskande och betvingande makts frihet. Det betyder, att en av mina tvångsherrar, staten, religionen, samvetet, är fri... Deras frihet är mitt slaveri. Att de därvid följa grundsatsen: ändamålen helga medlen, förstås av sig själv. Är statens väl målet, så är kriget ett helgat medel; är rättvisan statens mål, så är dråp ett helgat medel och heter med sitt heliga namn: avrättning o.s.v. Den heliga staten helgar allt som främjar den.

"Pressfrihet är för exempel en ... frihet ... som visar sig ytterst benägen att tyrannisera med lagar."

Men är friheten över huvud taget möjlig att att nå? "Friheten kan blott vara hela friheten", säger Stirner. "Ett stycke frihet, är icke friheten... Men om det fanns något som icke vore er obekvämt, utan tvärtom ganska angenämt, exempelvis er älskades blida men oemotståndligt bjudande blick -- då skulle ni icke vilja vara fri och komma lös från den. Varför icke? För er egen skull! Er själv tar ni således till mått och domare över allting. Ni låter gärna friheten löpa om ofriheten, den sköna kärlekstjänsten, behagar er. Och ni återtar er frihet om den börjar behaga er bättre, förutsatt att ni icke av andra orsaker (t.ex. religiösa) rädes för ett återtagande."

Stirner visar oss här, att det dock icke är den absoluta friheten vi i verkligheten eftersträva, men vår egen tillfredsställelse. Därför säger han:

"Varför icke fatta mod och helt och hållet göra er till huvudsak?"

Och om man eftersträvar friheten, så gör man det för sin egen skull. "Men då nu friheten dock eftersträvas, jaget till behag, varför då icke göra detta jag själv till början, mitten och slutet? Är icke jag mera värd än friheten?"

"Att vara fri från något betyder blott att vara obunden och lös. Han är fri från huvudvärk är lika med: han har den icke. Han är fri från denna fördom är lika med: han har aldrig fattats av den eller han har kommit lös från den. Man säger också sedeslös, gudlös o.s.v."

"Jag har ingenting att invända mot friheten, men jag önskar dig mer än friheten. Du måste icke blott vara fri från det du icke vill ha; du måste också ha det du vill ha. Du måste icke allenast vara fri, du måste också vara 'ägare' ... Ni skola bli era egna och det kunna ni icke bli blott genom friheten."

"Vilken skillnad mellan friheten och egenheten! Friheten finns blott i drömmarnas rike. Egenheten däremot är hela mitt väsen och varande, det är jag själv ... Jag kan i verkligheten icke vara fri, emedan jag icke kan skapa full frihet. Jag kan blott önska den och trakta efter den, ty den förblir ett ideal, ett spöke. Verklighetens fjättrar skära varje ögonblick djupa märken i mitt kött. Men min egen kan jag vara ... jag är fri från det jag kommit lös från, jag är ägare av det som jag har i min makt, som jag är mäktig. Min egen är jag alltid, så vitt jag har förstånd att ha mig och icke kastar bort mig åt andra ... Betänk detta väl och besluta er för om ni på er fana skola skriva drömmen om 'frihet' eller 'egoismens' och 'egenintressets' beslutsamhet. 'Friheten' väcker er vrede mot allt som ni icke är; 'egoismen' kallar er till glädje över er själv, till självnjutning. 'Friheten' är och förblir en längtan, en romantisk klagolåt ...; egenintresset är en verklighet, som av sig själv skaffar undan så mycken ofrihet som ligger hindrande för den egna vägen."

"Min frihet blir först då fullkommen, när hon är min -- makt; men därmed upphör jag att blott vara en fri och blir en ägare. Varför är folkens frihet ett 'tomt ord'? Emedan folken icke har någon makt! Med en fläkt av min levande ande blåser jag omkull nationen, antingen jag är en Nero, en kinesisk kejsare eller en fattig skriftställare. Varför längtar de preussiska kamrarna förgäves efter frihet och skolmästras av ministrarna? Emedan de icke äro några 'mäktiga'! Makten är en skön sak och användbar till många ting, ty 'man kommer längre med en handfull makt än med en säck full med rätt'. Ni längta efter friheten? Ni dårar! Tag makten, så kommer friheten av sig själv. Den som har makten, 'står över lagen'. Hur smakar er denna utsikt, ni 'laglydiga' människor? Men ni har ju ingen smak!"

"Runt om oss skallar högt ropet på 'frihet'. Men känner och förstår man då icke vad en skänkt och oktrojerad frihet betyder? Man förstår icke i ordets hela vidd, att all frihet väsentligast är -- självbefrielse, d.v.s. att jag blott kan ha så stor frihet, som jag förskaffar mig med mitt egenintresse. Vad nyttar det fåret, att ingen förnekar det rätt att tala? Det fortsätter ändå att bräka."

"Friheten" är således icke huvudsaken; jag själv är huvudsaken och medelpunkten. Jag är fri så långt jag har makt att vara fri. Därför gäller det att jag skaffar mig makt.

Makt och rätt.

Makten -- det är inkörsporten till den nya tiden. Min makt. Jag måste bli mäktig. Varje enskild måste bli en mäktig för att göra slut på de "maktägandes" tyranni.

"All bestående rätt, säger Stirner, är -- andras rätt, är rätt som man 'ger' mig, 'låter mig vederfaras'. Men har jag rätt därför att hela världen ger mig rätt...? Kan sultanens domstol uttala en annan rätt, än den rätten som sultanen förordnat som rätt? Kan den ge mig rätt, när jag söker en rätt som icke överensstämmer med sultanrätten? Kan den exempelvis ge mig rätt till högförräderi då det enligt sultanens mening icke är en rätt? Kan den i egenskap av censurrätt tillåta mig fri yttranderätt, då sultanen icke vill veta av denna min rätt? Vad söker jag då hos denna domstol? Jag söker sultanens rätt, icke min rätt; jag söker andras rätt... Om jag har rätt eller ej, däröver kan ingen annan vara domare än jag själv. Andra kunna blott sitta till doms och döma över om de bestämma min rätt."

Samhället ger mig rätt så länge jag lever efter dess lagar, det vill säga är lojal och underkastar mig. Om jag är lojal i en despoti eller i ett socialistiskt samhälle, så är det i båda fallen samma rättslöshet, då det icke är min rätt men andras, så framt icke min rätt också överensstämmer med denna främmande rätt. Man säger att "människorna ha av naturen samma rätt", men av naturen ha vi ingen rätt alls. Är icke rätten ett religiöst begrepp? Min makt är min rätt. Ha kinesiska undersåtar någon rätt till frihet? Skänk dem frihet och ni skola se hur ni misstagit er; då de icke förstå att bruka friheten, så ha de heller ingen rätt till den. Barn ha ingen rätt till myndighet; först då de upphört att vara omyniga ha de rätt till myndighet. Detta innebär blott: du har rätt att vara allt vad du har makt att vara. Jag härleder all rätt och alla rättigheer från mig; jag är berättigad till allt som jag är mäktig.

"Jag avgör om något är rätt för mig; utom mig finns det ingen rätt. Är det rätt för mig, så är det rätt. Det är möjligt, att det icke är rätt för en annan; det må vara hans sorg, icke min: de må försvara sig. Och om något icke vore rätt för mig, d.v.s. jag ville det, så fråade jag icke efter hela världen. Så gör envar, som vet att uppskatta sig själv, envar i den mån han är egoist, ty makt går före rätt och detta -- med full rätt."

"Kommunisterna säga: samma arbete berättigar mig till samma njutning. Nej, samma arbete beättigar dig icke till det, utan allenast det lika njutandet berättigar dig till det. Njut, så är du berättigad till njutning. Men har du arbetat och låtit njutningen undandragas dig, så -- 'sker dig rätt'."

"Kommunisterna mena: jorden tillhör rätteligen dem, som bebygga den och produkter tillhör dem som frambringa dem. Jag menar att de tillhöra dem som förstå att sätta sig i besittning av dem, eller dem, som icke låta beröva sig dem. Detta är den egoistiska rätten, d.v.s. det är rätt för mig, därför är det rätt ... Tigern som anfaller mig har rätt och jag som skjuter ned honom har också rätt. Jag försvarar icke min rätt emot hoom, utan mig."

"Så länge ni bli stående på rättens ståndpunkt, så länge få ni oavbrutet gräl om rätten. Den andre kan icke giva er rätt, han kan icke 'låta er vederfaras rätt', Den som har makten, har -- rätt; ha ni icke den förra, så ha ni icke den senare. Är denna vishet så svår att få tag på? Se dock blott på de mäktiga och deras handlinar! Försök blott en enda gång att giva de mäkiga orätt, och ni skola strax se hur de kasta er i fängelset. Den, som vill neka dem rätten, stod blott en väg öppen -- maktens. Om ni tar maken från dem, så ha de verkligen fått orätt; ni har tagit rätten från dem."

"Man säger att straffet är förbrytarens rätt. Men straffriheten är också hans rätt. Lyckas han i sitt företag, så sker honom rätt och lyckas han icke så sker honom likaledes rätt... Förbrytaren vederfares väl också rätt, när han lider det riskeade; varför riskerade han det också, när han kände de möjliga följderna! Men straffet som vi tilldela honom är blott vår rätt, icke hans. Vår rätt reagerar mot hans och han får orätt emedan vi -äro mäktigare."

"Jag fordrar ingen rätt och behöver därför icke erkänna någon. Vad jag förmår att tilltvinga mig, det tilltvingar jag mig, vad jag icke förmår att tilltvinga mig, har jag Heller ingen rätt till..."

"Rätt -- det är en dårskap, utdelad av ett spöke; makt -- det är jag själv, jag är den mäkige och ägaren av makten. Rätten är något som står över mig, något absolut, och existerar hos något högre av vars nåd den tilldelas mig. Rätt är en nådegåva från domaren. Makt existerar blott i mig, den mäktige och väldige."

Men när makten är lika med rätten, när min makt är min rätt och jag har allt vad jag har endast genom min makt, så försvinner därmed också begreppet rätt, och Stirner använder sig endast av ordet för att göra sig förstådd. Tillaka står den nakna makten.

Moral.

Som Stirner förnekar rätten, så förnekar han också moralen, ty för honom finns icke något gott eller ont. "Vad är gott och vad är ont?" frågar han, och svarar: "jag är ju själv min egen sak och jag är varken god eller ond. De två tingen ha för mig ingen betydelse."

"Det moraliska inflytandet tar sin början där ödmjukandet börjar, ja den är ingenting annat än detta ödmjukande själv, modets böjande och bryande till ödmjukhet. När jag vid sprängningen av en klippa tillropar någon, att gå från dess närhet, så öfvar jag intet moraliskt inflytande geom denna maning; om jag säger barnet: du må hungra om du icke vill äta av det som finns på bordet, så är detta intet moraliskt inflytande. Men säger jag det: Du skall bedja, ära föräldrarna, respektera krucifixet, tala sanning o.s.v., ty detta tillkommer människan och är människans kall, eller rent ut, detta är Guds vilja, så är det moraliska inflytandet i verksamhet. Människan skall då böja sig för människans kall, skall vara lydig, vara ödmjuk, skall uppgiva sin vilja för en främmande, som blir uppställd som regel och lag; hon skall förneka sig för en högre: självförnedring. 'Den sig själv förnedrar skall vara upphöjd.' Ja, ja, barnen måste i tid tillhållas fromhet, gudsfruktan och ärbarhet; en människa med god uppfostran är en sådan som bibringats, inprentats och iniskats 'goda grundsatser'."

Men frågar man hur skall något samfundsliv vara möjligt om man förkastar varje moraliskt rättesnöre för handlingen? Om var och en kunde göra som hon ville...? Och Stirner svarar:

"Vem har sagt er att alla kunna göra som de vilja! Behöver du väl finna dig i allt? Försvara dig så skall ingen göra dig något! Den som söer att bryta din vilja får med dig att göra och är din fiende. Handla mot honom som sådan. Har du som skydd bakom dig ännu några millioer, så är du en imposant makt och skall få en lätt seger."

Stirner sätter den enes egennytta upp mot den andres. Egoism mot egoism. Moralen skyddar mig icke, men min makt skyddar mig. Om man lade egennyttan till grund för våra handlingar, skulle envar lätt förstå, hur den som exempelvis ville väcka förtroende hos andra omöjligt gjorde detta genom att ljuga. "Den som en gång ljugit, den tror man icke mer om han också talar saning." Och så vidare...

Staten.

Liksom Stirner fördömer lagen eller "rätten" och moralen, den fixerade för alla gällande moalen, måste han naturligtvis också fördöma staen, som den institution genom vilken den moerna lagen sättes in i världen, och som moralens väktare. Staten är det stora hindret för indiviens självständighet, för frihet och tillfredsstälelse.

"Staten kan icke pruta av på sina anspråk att bestämma den enskildes vilja..." Den individ som protesterar mot detta, 'som hade en egen vilja', spärrar staten in i sina fängelser, men hade alla en egen vilja, 'så avskaffade de staten'."

"Staten är icke tänkbar utan herravälde och slaveri (underdånighet); ty staten måste vilja vara härskare för alla dem som den omfattar, och denna vilja kallar man 'statsviljan'."

Det blev statens fördärv och upplösning om de enskilda sökte genomföra sin vilja; den "blir brännmärkt av staten som egenvilja". Den egna viljan och staten äro dödsfiender...

"Varje stat är despoti, likgiltigt om det är en eller många som äro despoter, eller om alla äro härskare, som man väl föreställer sig, det skall vara i en republik, d.v.s. att den ena är den andres despot. Detta är nämligen fallet, när den en gång givna lagen, en folkförsamlings uttalade vilja, framdeles skall vara en lag för den enskilde, som han är skyldig att lyda, eller mot vilken han har plikt att vara lydig. Saken blir ändå densamma, om man tänker sig, att varje enskild hade uttalat samma vilja och härigenom åstadkommit en fullkomlig "samvilja". Blev jag icke då i dag och framdeles bunden vid min vilja från i går? Min vilja vore i detta fall stelnad. Den beklagliga stabiliteten! Min skapelse (ett visst viljeuttryck), har blivit min härskare. Men jag, skaparen, jag blev hämmad i min vilja, i mitt lopp och min upplösning. Emedan jag var narr i går, så måste jag framdeles vara narr. På så sätt är jag i bästa fall -- jag skulle lika gärna kunna säga i sämsta fall -- i statslivet en slav av mig själv. Eftersom jag i går var en viljande, är jag i dag en viljelös, i går frivilligt, i dag ofrivilligt.

"Statens uppgift är maktutövning och sin makt kallar den rätt, den enskildes makt 'förbrytelse'. Förbrytelse heter således den enskildes makt, och blott genom förbrytelse bryter han statens makt, emedan han är av den meningen att staten icke skall vara över honom, utan han över staten."

"Staten har alltid den uppgiften, att begränsa den enskilde, binda, subordinera honom, att göra honom underdånig det allmänna; staten består blott så länge, som den enskilde icke är allt i allo, den är ingenting annat än min tydligt markerade inskränkthet, min begränsning, mitt slaveri.

En stat bidrager aldrig till att befordra den enskildes fria verksamhet, utan ständigt blott den bundna verksamhet, som har staten som mål."

"Staten söker att hämma varje fri verksamhet genom sin censur, sitt övervakande, sin polis, och anser detta vara dess plikt, medan det i verkligheten är självbevarelsens plikt. Staten vill göra någonting av människorna, därför lever det blott gjorda människor i dem; envar som vill vara sig själv, är statens motståndare och är ingenting. 'Han är ingenting' betyder blott: staten använder honom icke, ger honom ingen ställning, inget ämbete, inget yrke eller dylikt."

"Staten bekymrar sig icke om mig och mitt, utan om sig och sitt". Jag är blott en tillfällighet för staten. "Men är jag blott en tillfällighet för staten, så bevisar det, att den icke kan förstå mig: Därför kan den heller ingenting göra för mig... Staten låter mig icke utveckla mitt värde och den består blott genom värdelöshet. All statens görande och låtande går ut på att dra nytta av mig d.v.s. exploatera mig, utbyta, förbruka mig... Mina tankar äro blott fria så länge som de med statens nåd äro mig tillåtna, d.v.s. så länge de äro statens tankar. Men ... emot staten får jag icke filosofera... Då jag således blott kan betrakta mig själv som ett av staten nådigt tillåtet, som ett med dess legitimationsbevis och polispass försett jag, så... måste mina vägar, vara dess vägar, eljes tar den mig som pant, stoppar till munnen på mig".

Egendomen.

Stirner är fiende till den härskande egendomsprincipen, som blott kan bestå genom statens våld. En av den nuvarande egendomsformens moraliska grundpelare är den "fria konkurrensen", och på tal om denna säger Stirner:

"Är en konkurrens fri, vilken staten, denna borerliga härskare, instänger med tusende skrankor?

Där gör en rik fabrikant glänsande affärer, och jag skulle vilja konkurrera med honom. "Var så god" säger staten, "jag har ingenting att invända mot din person såsom konkurrent". Ja, svarar jag, men därtill behöver jag plats till byggnader, behöver pengar. "Det är tråkigt, men när du icke har pengar, så kan du icke konkurrera. Taga ifrån någon får du icke lov, ty jag skyddar och privilegierar egendomen". Den fria konkurrensen är icke "fri", emedan jag saknar medel till konurrensen.

"Men då det icke går att konkurrera med farikanten, så vill jag konkurrera med den där professorn i juridik. Mannen är ett dumhuvud, och jag, som vet hundra gånger mer än han, skall taga hans auditorium från honom. 'Har du stuerat och tagit examina, käre vän?' Nej, men vad gör det? jag känner mer än väl till lärdoen i facket. Det gör mig ont, men konkurrenen är icke 'fri' här? Emot din person är inenting att invända, men saken själv, doktorsdilomet. Och jag, staten, fordrar detta diplom. Bed mig först vackert därom, så vilja vi se vad som är att göra åt saken."

"Detta är alltså konkurrensens 'frihet'. Blott staten, min härskare, kan sätta mig i stånd att konkurrera."

Staten är fattigdomens bäste upprätthållare. Tag bort staten och låt oss bli mäktiga. Då skall också fattigdomen falla bort.

Man måste sluta upp med att respektera andras egendom. "...ständigt bli de små besittningarna uppslukade av större egendomsköpare; och av det 'fria folket' blir det daglönare". Men "hade de små egendomsägarna betänkt, att även den stora egendomen är deras, så hade de icke respektfullt själv uteslutit sig från densamma, och skulle icke kunnat bli uteslutna... Om vi icke längre vilja låta jordägaren besitta jorden, utan vilja tillägna oss densamma, så sammansluta vi oss för detta ändamål, bilda en förening ... vilen gör sig till egendomsbesittare; lyckas det oss så upphör den förre att vara jordägare".

"Privategendomen lever på nåd av rätten. Den är icke min genom mig, men genom rätten..."

"Men egendomen är beroende av -- makt. Vad jag har i min makt det är mitt eget. Så länge jag kan försvara mig som innehavare, så länge är jag ägare av saken. Går den återigen ifrån mig -- likgiltigt genom vilken makt -- så har egendomen upphört. På det sättet uppgår egendom och besittning i ett... Den som förmår att ta och försvara en sak, den tillhör saken också, tills den åter blir honom fråntagen, liksom friheen tillhör dem som taga densamma."

Då blott makten bestämmer över egendomen, och då staten enligt Stirner är den ende mäktige, så är den allena ägare. Under statens herravälde finns det ingenting som är min egendom. Allt vad vi ha, det ha vi av statens nåd. "Men i mina tankar som jag icke låter sanktionera genom någon bestämmelse, tillåtelse eller nåd, har jag min verkliga egendom... Vad är alltså min egenom? Ingenting annat än vad jag har i min makt. Till vilken egendom är jag berättigad? Till var och en som jag kan bemäktiga mig. Egendomsätten ger jag mig, när jag tar min egendom, eller ger mig ägarens makt och fullmakt." Därför "låt mig säga mig själv, att så långt min makt når, så långt sträcker sig min egendom."

"Komma människorna dithän att de förlora respekten för egendomen, så skall envar ha egendom, liksom alla slavar bli fria människor när de icke längre akta härskaren som sin herre. Föreningar skola då också i detta avseende multiplicera den enskildes medel och skydda hans angripna egendom."

"Blott den egendom blir en annans rättsliga eller rättmätiga egendom, om vilken du anser det riktigt, att det må vara hans egendom. Upphör det att vara rätt för dig, så har den för dig förlorat sin rättmätighet, och den absoluta rätten den skrattar du åt."

Stirner vände sig således mot den privata äganderätten. Men han vänder sig också mot de "kollektivistiska" och "kommunistiska" egendomsformerna. Han vill den egoistiska egendomen. Och denna egendomsform reduceras slutligen till makt. "Min egendom är icke något ting, enär tinget har en från mig oavhängig existens; blott min makt är min egendom. Det är icke trädet, som är min egendom, utan min makt eller mitt förfogande över det som är mitt."

"Jag vill njuta den (världen), därför måste den vara min egendom... Jag vill blott min makt över dem (människorna) vill blott göra dem till min egendom, d.v.s. göra dem njutbara."

Men när han talar på detta sätt menar han det icke bara utvärtes och rått. Han säger: "Vad jag förmår att ha, det är min egendom. Vilken förmögenhet besitter icke barnet i sitt leende, sin lek, sina tårar, kort sagt i sitt blotta varande." Är du i stånd att motstå det? "Det betvingar oss, därför besitter det allt vad vi kalla vårt."

Kritik av den auktoritära socialismen.

Stirner vände sig skarpt mot en hel del betraktelsesätt hos den dåvarande socialistiska rörelsen. Mot satsen: "samma arbete berättigar till samma njutning" förklarade han: Icke samma arbetare berättigar dig till det, men det att du njuter. Njut -- och du är berättigad! Mot satsen: "jorden tillhör dem som bebygga den och produkterna dem som frambringa dem" ställer han: Den tillhör dem som förstå att sätta sig i besittning av dem, eller dem som icke låta beröva sig dem.

Alla försök att stifta förnuftiga lagar för egendomen löpa ut i ett öde hav av bestämmelser, menar Stirner, och socialismen och kommunismen utgöra härifrån inget undantag. Den enskildes ställning blir alltid densamma, alltid beroende. "För mig, den enskilde, är gemensamhetsförmögenheten icke mindre anstötlig än de andras enskilda förmögenhet; varken den ena eller den andra är min. Om förmögenheten tillhör kommunen, som låter mig erhålla en del av densamma, eller om den tillhör enskilda ägare, är för mig samma tvång, då jag ändå icke kan bestämma över den. Tvärtom trycker mig kommunismen ännu hårdare in i beroendet av en 'annan' genom upphävandet av all personlig egendom, nämligen av allmänheten eller kommunen, och så klart den än ständigt angriper staten, så strävar den ändå själv åter mot en stat, en status, ett min fria rörelse hämmande tillstånd, ett herradöme över mig. Emot det tryck, som jag kände från de enskilda egendomsbesittarna, reste sig med rätta kommunismen; men än skräckfullare är den makt den vill giva kommunen i händerna.

Egoismen slår in på en annan väg för att utrota den egendomslösa pöbeln. "Den säger icke: avakta och se vad tjänstemännen skola -- skänka dig i kommunens namn, utan: tag vad du beöver. Därmed är allas krig mot alla förklarat. Blott jag bestämmer över vad jag vill ha."

"Enligt kommunisternas mening skall samhället vara egendomsbesittaren. Tvärtom är det jag, som är ägare och jag blott överenskommer med andra om min egendom. Ger samhället mig icke rätt, så reser jag mig mot det och försvarar min egendom. Jag är ägare, eller egendomen är icke helig. Skulle jag blott vara besittare? Nej, hitills var man blott besittare, garanterad besittingen av sitt lilla jordstycke, därigenom att man även lämnade andra i besittning av sin jordlapp; nu däremot tillhör allt mig, jag är ägare av allt vad jag behöver och kan kvarhålla. Heter det socialistiskt: samhället ger mig vad jag behöver -- så säger egoisten: jag tar vad jag behöver. Uppträda kommunisterna som tiggare så uppträer egoisten som ägare."

"Alltnog, egendomsfrågan låter icke lösa sig så lätt, som socialisterna eller t.o.m. kommunisterna tro. Den skall blott bli löst genom ett allas krig emot alla. De fattiga skola blott bli fria och ägare, om de göra uppror, resa sig. Giv dem än aldrig så mycket, så skola de likväl ständigt vilja ha mer; ty de vilja ingenting mindre än att det slutligen icke -- skänkes någonting mer."

Kommunismen ger han dock följande erkänande:

"Organiseringen av arbetet berör blott sådana arbeten, som andra kunna göra för oss, exempelis slaktning, plöjning o.s.v.; de övriga bli egostiska, eftersom exempelvis ingen i ditt ställe kan göra dina musikaliska kompositioner, fullborda dina utkast till målningar o.s.v. Ingen kan ersätta Raphaels arbeten. Allt detta senare är areten av enastående, som blott dessa enastående förmådde fullborda, medan man skulle kunna kalla det förra slaget av arbete för 'mänskligt', då det egendomliga däri blott är mycket ringa, och nätan 'varje människa' skulle kunna utföra detamma.

Då nu samhället blott kan befatta sig med det allmännyttiga, eller mänskliga arbetet, så står den, som levererar det enastående, utanför samhällets omsorg och han kan t.o.m. finna sig störd geom dess mellankomst. Den enastående skall väl arbeta sig upp över samhället, men samhället skall icke frambringa en enda enastående.

Därför är det alltid fördelaktigt, att vi ena oss om de mänskliga arbetena, så att de icke, såsom under konkurrensens epok, upptaga all vår tid, alla våra omsorger. Så långt skall kommunismen bli fruktbringande."

Föreningar av egoister.

Men vad är det Stirner vill i stället för det betående? Han vill icke stat, icke kollektivism, men dock den enskildes frihet, självhävdelse och lycka. På vad sätt vill han då ordna samlivet mellan individerna?

Sammanslutningar, föreningar av egoister, är Stirners lösen.

"Våra dagars världskamp är, som man brukar säga, riktad mot det 'bestående'. Man plägar dock missförstå detta så, som om det nu bestånde skulle utbytas mot annat, bättre bestående. Men kriget borde snarare förklaras mot själva det bestående, d.v.s. mot staten (status), icke mot en bestämd stat, icke blott mot den existerande statsformen. Man skall icke sträva efter en annan stat (folkstat eller dyl.), utan efter en förening, efter en ständigt flytande förening av allt liv."

Denna idé utvecklar Stirner vidare i följande: "Om vi icke längre vilja låta jordägaren besitta jorden, utan vilja tillägna oss densamma, så sammansluta vi oss för detta ändamål, bilda en förening, en societé, vilken gör sig till egendomsbesittare; lyckas det oss, så upphör den förre att vara jordägare. Och på samma sätt, som med jord och grund, så kunna vi också jaga dem bort från många andra egendomar, för att göra dem till vår egendom, till -- erövrarnas egendom. Erövrarna bilda en societét (förening), vilken man kan tänka sig så stor, att den småningom omfattar hela samhället; men även den så kallade mänskligheten är som sådan blott en tanke (spöke); dess verklighet äro de enskilda. Och dessa enskilda skola som helhet icke använda jord och grund mindre godtyckligt än en fristående enskild, eller så kallad propriétaire (ägare). Det i vilket alla vill ha andel kommer att undandragas den enskilde, som vill ha det för sig själv; det blir gjort till gemensamt gods. Såsom gemensamt gods har alla sin andel däri, och denna andel är hans egendom. På samma sätt var ju också i gamla tiden ett hus, som tillhörde fem arvingar, deras gemensamma gods; en femtedel av dess avkastning kom på vars och ens lott."

"Låt oss ta, eftersom man kommer till egendom genom att ta, ock eftersom även den oss hittills undandragna egendomen blott genom tagande kommit i ägarens händer. Den skall komma till bättre nytta om den kommer i allas våra händer, än om blott några få förfoga över den. Låt oss därför förena oss med detta rov som mål."

"Alla invånarna i en stad ha exempelvis behov av bröd; därför skulle de lätt kunna komma överens om att upprätta ett offentligt bageri. Men i stället överlåta de brödleveransen till konkurrerande bagerier! På samma sätt med köttet, vinet, etc."

"Med avseende på friheten finns det ingen stor skillnad på stat och förening. Lika litet som staten kan fördraga omåttlig frihet, kan föreningen bestå utan att friheten blir begränsad", säger Stirner. Vi se här hur falskt det är när man velat göra Stirner till profet för den absoluta personliga friheten. Den absoluta friheten har blivit uppställd som ideal för människorna, något för vilken de skola offra sin egen frihet. Här framträder "vansinnet i sin grellaste belysning". -- "Visserligen skall föreningen erbjuda ett större mått av frihet, och måste betraktas som 'en ny frihet', särskildt därför, att man genom den kan undgå allt det för stats-och samhällslivet säregna tvånget. Men ofriheten och ofrivilligheten skall den likväl ännu innehålla i tillräcklig grad. Ty dess ändamål är alldeles icke -friheten, som den tvärtom offrar för egenheten, men också blott för egenheten. I detta avseende är skillnaden mellan staten och föreningen stor nog. Den förra är en fiende och mördare av egenheten, den senare en son och en medarbetare till densamma; den förra en ande som vill tillbedjas i anda och sanning, den senare mitt verk, min skapelse; staten är min andes herre, som fordrar tro av mig och föreskriver mig trosartiklar, laglighetens trosartiklar. Den övar moraliskt inflytande, behärskar min ande, fördriver mitt jag för att i dess ställe insätta sig, som 'mitt sanna jag'; staten är kort sagt helig och emot mig."

"Det samhälle som kommunismen vill grunda synes komma föreningen närmast" säger Stirner. "Det skall nämligen ha 'allas väl' till sitt mål... Nu skall väl allas mål även vara ditt och mitt väl? Men om du och jag icke betrakta detta väl för vårt väl, blir det då sörjt för det i vilket vi ha vårt välbefinnande? Tvärtom; samhället har dekreterat allas väl som 'allas väl'. Och heer exempelvis detta väl njutning genom redligt arbete, men du däremot föredrar det njutningsrika dagdriveriet, njutning utan arbete, så skulle samället som sörjer för 'allas väl' visligen underlåta att sörja för ditt väl. Då kommunismen proklaerar allas väl, omöjliggör den deras välbefinande, som hittills levde av sina räntor och sanolikt befunno sig bättre därav än av utsikten till kommunismens stränga arbetstimmar.

Denna förklarar därför, att vid dessa tusendens väl kan de många millionernas väl icke bestå, och de förra måste uppgiva sitt speciella väl "för det allmänna välets skull". Nej, man skall icke uppfordra dessa människor, att offra sitt väl för det allmännas skull, ty man kommer ingenstädes med dessa kristliga anspråk; den motsatta maninen, att icke låta någon rycka från sig sitt eget väl, utan varaktigt grundlägga detsamma, det skulle man förstå bättre. De skola då av sig själva förtå, att man på bästa sätt sörjer för sitt väl, när man förenar sig med andra i och för detta ändaål, d.v.s. "offrar en del av sin frihet", men icke för allas väl, utan för sitt eget. En appel till människans uppoffrande sinnelag och självförekande kärlek borde verkligen ha förlorat sitt förföriska sken, sedan de efter årtusendens verkamhet icke åstadkommit annat än den nuvarande -- misären.

"Föreningen sammanhålles varken av något naurligt eller andligt band, och själv är den varken ett naturligt eller andligt förbund. Den åstadommes icke genom släktskap, icke av en gemensam tro (d.v.s. ande). I ett naturligt förund, -- en familj, en stam, en nation, ja, i mänskigheten -- ha de enskilda blott värde som exemlar av samma art eller släkte; i ett andligt förund -- som ett samfund, en kyrka -- äro de enskilda blott delar av samma ande; vad du i båda fallen är, det måste -- undertryckas. Som enastående kan du blott försvara dig i föreningen, emedan det icke är föreningen som besitter dig, utan du besitter den, eller gör dig nytta av denamma."

Uppror och revolution.

Stirner trodde på en ny och tidig morgon för ett nytt folk, ett folk av enskilda, av egoister. Medan han sitter och skriver, "börja klockorna att klämta för att ringa in den gryende festdagen för vårt kära Tysklands tusenåriga bestånd?" Och Stirner utbrister jublande: "Ring, ring dess gravsång... Folket är dött! leve mitt jag!... Farväl du som varit en tusenårig tyrann för dina barn! I morgon bär man dig till graven. Snart skola dina systrar, folken, följa dig. ...jag är då min egen, jag är den jublande arvtagaren!"

Stirner drömde säkerligen icke om att statsanken i Tyskland ännu ett halvt århundrade efer han skrev detta, skulle vara starkare än nåonsin, ja, att den till och med besegrat den dåarande "kommunistiska" (nu socialdemokratiska) kritiken och gjort dess anhängare till starkare anängare av staten än något annat parti. Han drömde nog icke om, att människornas vansinne hade utvecklats ända dithän, att det kunde tända kriget i hela Europa, ett krig som föres för "spöets" (statens) bästa, ett krig där individen, den enskilde offrades och offrade åt spökets värld mer än någonsin. Men kanske detta krig kan bli vändpunkten...

Stirner är revolutionär till sina medel. Folket måste göra uppror, resa sig mot det gamla slaveriet. Icke sätta skulden på andra för sitt slaveri, eller vänta befrielsen av andra. "Varför sätta skulden på andra, på dem som rövade oss, då vi ändå själva bära skulden eftersom vi låta röva oss? De fattiga äro skuld till att det finns rika".

Men det gäller en uppresning, som icke har till mål att skapa en ny stat eller ett nytt samhälle som står över oss som den allsmäktige härskaren; icke att skapa nya inrättningar vars slavar vi på nytt skola bli, utan vägra att låta oss inrättas. Vi själva kunna väl skapa inrättningar, men de få icke lov att bli heliga för oss, ty därvid göras vi till dess tjänare i stället för att de skulle tjäna oss. Vi skola icke ha respekt för inrättningar, men respektlöst åter ta dem tillbaka, förtära dem, förstöra dem, så snart de icke behagade oss eller vore oss nyttiga längre. Målet är icke ett omstörtande av det bestående, utan mitt höjande ur detsamma. Uppresningen skall varken vara politisk eller social, utan egoistisk. Som det största exempel på en upprorsman anför han Kristus, "som hävde sig över allt som föreföll regeringen och dess motståndare upphöjt, som löste sig ifrån allt i vilket de andra förblevo bundna".

"En revolution, tillägger han, skall i varje fall icke lyckas såvida icke först ett uppror fullbordats".

Med denna differentiering mellan "revolution" och "uppror" avser han den skillnad som består mellan den enskildes intellektuella och moraliska revolt mot staten och all den gamla ofriheten, samt massans samlade revolutionära aktion mot det bestående. Med andra ord: individens intellektuella omvandling måste föregå samhällets sociala omvandling. Först måste ett tillräckligt stort antal enskilda undergå en inre omvandling och erkänna sin egen välfärd som det främsta; sedan kunna dessa enskilda, när de blevo tillräckligt många med våld framtvinga en yttre förändring av samhällsförhållandena.

Hur skulle exempelvis en kristen kunna säga eller låta trycka något om den kristna tron, som är friare från kristendomen än han själv är. Vilja vi komma åt kristendomen måste vi först själv befria oss från den.

Eller, om vi vilja att pressen skall bli fri från alla de band lagen lägger på den, fordras det i första hand att "jag har löst mig från hörsamhet och respekt för lagen, att jag gör mig till en laglös". Ha vi blivit laglösa, fria från lagens helighet och oantastbarhet, så skola också våra ord bli det. Pressen blir icke fri från det som icke jag är fri från.

"Egoisten har hittills alltid måst försvara sig genom förbrytelsen, genom vilket han hånat det heliga; brytandet med det heliga kan bli allmänt ... en våldsam, hänsynslös, samvetslös, stolt förbrytelse..."

"Statens uppgift är maktutövning och sin makt kallar den rätt, den enskildes makt förbrytelse. Förbrytelse heter således den enskildes makt och blott genom förbrytelse bryter han statens makt, emedan han är av den mening att staten icke skall vara över honom men han över staten".

"Blott rädslan för att taga gör pöbeln till pöbel... Komma människor dithän att de förlora respekten för egendomen, så skall envar ha egendom, liksom alla slavar bli fria människor, så snart de icke längre akta härskaren som sin herre".

"Ni skulle väl aldrig mena att ostron endast vore en rätt för er och icke för oss? Ni skulle ropa om våld om vi togo och åto med, och däri har ni rätt, utan våld bekomma vi ingenting, liksom ni ha dem därför att ni förr övat våld mot oss".

"Man skall fråga: hur skall det då bli när de egendomslösa bemanna sig? På vad sätt skall utjämningen försiggå? Lika gärna kunde man fordra, att jag skulle ställa ett barns horoskop. Vad slaven kommer att göra då han brutit bojorna, det måste man avvakta".

--------


Randanmärkningar.

Stirner rör sig uteslutande på det abstrakta filosoferandets område. Därför verkar han lite främmande, blir lite otillgänglig för vår realistiska tidsålder och i all synnerhet för vår tids arbetarerörelse, som allt mer utvecklar sitt oberoende från det abstrakta filosoferandet och allt mer blir realismen förkroppsligad. Och dock har Stirner så mycket att säga oss som helt ut har sin tillämpning på nutiden, och kanske ännu mera på framtiden.

Stirners filosofi kan lära oss mycket, men lämnar också mycket oförklarat. Den är, som Brandes anmärker, "ett försök på hur långt vi kunna nå i förklaring av tillvaron ut från vårt eget jag". Men Stirner tar jaget som en oförklarad storhet till utgångspunkt. Och just här är det så mycket vi behövde ha förklarat.

Stirners antiteologiska tänkning betecknar en övergång från ett ännu mera spekulativt betraktelsesätt till ett något mera realistiskt. Hans bok "Den ende och hans egendom" rev ned hela den teologiska tankebyggnaden och är det yttersta av all radikal negation som presterats. Ty liksom Nietzsche har Stirner sin styrka i negationen.

Någon tid innan Stirners bok utkom hade Ludvig Feuerbach utgivit sin "Kristendomens väsen", som vände upp och ned på teologien. Den väckte ett oerhört uppseende och betraktades då som radikalismens sista ord. Det hävdades här, att sanningen kom fram, när man utbytte de kristliga satserna: "Gud är kärlek", "Gud är godhet", med det mänskliga: "Kärleken är gudomlig", "Godheten är gudomlig", och prisade allt sant mänskligt som gudomligt och heligt. Människan blev på detta sått det heliga, äktenskapet, samhället, o.s.v. blev heligt och ställdes följaktligen över människorna. Stirner påvisade, att detta betraktelsesätt var lika teologiskt som det gamla. Vi hade bara bytt gudar. Självförnekelsen blev prisad på samma sätt som förut hos kristendomen, liksom egoismen blev det onda som skulle offras. Människorna offrades för "mänskligheten", för det absoluta, för spöken alldeles som förut. Medan Feuerbach vände upp och ned på teologien rev Stirner ned den i grunden. Hans flammande upprop för självtillit, självförtroende, självständigt tänkande, från självbefrielse från individernas slavsinnade förnedring genom religiösa, filosofiska och sociala spöken har ännu i dag sitt fulla berättigande och borde finna ännu större resonans. Från sin tids blodlösa spökfilosofi betecknar han ett återvändande till "glädje i det sinnliga", en hunger efter liv, kött och materia.

Liksom Nietzsche vänder han sig lidelsefullt mot kristendomens blodlösa, bleksiktiga lära och vänder vår uppmärksamhet från det "hinsidiga" till det materiella jordelivet, där vi ha att "realisera oss själva".

* * *

Hur föregripande var han icke och hur "modern" är han icke i uppfostringsfrågan för exempel. "Hela vår uppfostran går ut på att ingiva oss känslor" i stället för att låta oss utvecklas efter våra anlag. "Höra vi guds namn skola vi känna gudsfruktan, höra vi det furstliga majestätet skola vi känna underdånighet, talar man om moralen skola vi förstå det som något oangripligt" o.s.v. På så sätt fullproppade med ingivna känslor uppnå vi myndig ålder och bli förklarade för "myndiga". Vår utrustning består av upphöjda känslor, högtidliga tankar, eviga principer etc. De unga äro myndiga när de kvittra som de gamla.

Mot detta andliga förslavningsarbete reser han hela sin flammande indignation. Och han ställer en fråga, i vilken ligger hela programmet för hans syn på uppfostringens problem: "Utbildar man samvetsgrant våra anlag för att vi skola bli skapare, eller behandlar man oss blott som skapelser vars natur blott tillåter dressyr?"

Ja, dresserad blir mänskligheten genom det av staten reglementerade uppfostringsväsendet. Vi bli icke utbildade till "skapare", d.v.s. man utbildar icke våra anlag, men man snöper de anlag som kunde vara staten och det bestående obehagliga och strävar med all makt att göra oss alla till underdåniga slavar, till "undersåtar".

Det gäller därför att komma bort från detta system.

* * *

Stirner är outtömlig i sitt begabbande av den dåvarande politiska oppositionen i Tyskland, den laglydiga, den lojala oppositionen, som högaktade även den uslaste lag blott därför att den var lag, och fann det omoraliskt att man sökte undandra sig censuren. Detta begabberi passar för övrigt förträffligt in på den moderna socialdemokratien, som i stort sett icke kommit längre i utvecklingen än den av Stirner begabbade oppositionen. Ser man icke hur exempelvis hela den mäktiga tyska socialdemokratien låtit driva sig till det europeiska krigets slaktbänk av pur lojalitet? Och hur den svenska håller på att drivas samma väg av samma respekt för lagen och regeringen! Ty förklarar den icke ständigt, att den endast vill använda sig av lojala, lagliga vapen, och nästan brännmärker den som en förrädare, som vill använda sig av proletariatets organiserade makt utanför parlamentet. Godvilligt låta de slå sig ihjäl, ja de äro sogar, färdiga att själva utföra exekutionen mot sina kamrater, av pur laglydighet! De äro slavar och komma aldrig till att bli annat än slavar.

"Borgardömet, säger Stirner, är ingenting annat än tanken, att staten är allt i allo, den sanna människan, och att den enskildes människovärde består i att vara statsborgare." Har icke detta borgardöme blivit ännu mer koncentrerat i socialdemokratien?

Den egentliga politiska epoken bröt in. Allt måste offras för staten. Särintressena och personligheten bortjagades och vi blevo alla statsegendom. Det pågående kriget, där staterna offra massan av "undersåtarna", visar oss hur långt man kommit i denna epok.

Staten, det är de besittandes skyddsvakt kring besittningarna. "Men, frågar Stirner, hur är det med den, som ingenting har att förlora, exempelvis proletären? Då han ingentig har att förlora behöver han icke statens skydd för sitt 'intet'. Han har tvärtom att vinna på, om detta statsskydd undandrogs skyddslingarna.

Därför skall den ickeanse staten, som den besittandes skyddsmakt, vilken priviligerar den senare, utsuger den förre. Staten är en -- borgarstat, är borgardömets status. Den skyddar icke människorna efter deras arbete, utan efter deras lojalitet, lydnad, därefter nämligen, att de njuta och förvalta de av staten anförtrodda rättigheterna efter statens vilja, d.v.s. efter statens lagar."

Arbetarna ha ingenting att vänta av staten, "men arbetarklassen förblir en mot denna stat de besittandes stat, detta 'borgarkungadöme' fientlig makt, emedan de, som arbetare, äro obeskyddade (ty de åtnjuta icke statens skydd i egenskap av arbetare, utan som statens undersåtar ha de polisskydd, ett s.k. rättsskydd). Deras princip, arbetet, är icke erkänt efter sitt värde: det blir utbytt, ett krigsbyte för de besittande, för fienden." Därför blir statens övervinnande en betingelse för arbetarnas frihet.

* * *

Stirner är i vissa avseenden föråldrad. Hans spekulativa filosofi håller icke stånd inför de erfarenheter den sociala vetenskapen har invunnit. Andra anarkister ha efter honom ytterligare utvecklat anarkismens idéer på basis av den moderna vetenskapens invunna erfarenheter.

Tag exempelvis hans påstående, att endast en allas kamp mot alla kan föra mänskligheten ut ur det bestående. "Egendomsfrågan blir blott löst genom allas krig mot alla". Också i fortsättningen skulle det bli ett ständigt krigstillstånd mellan samhällsmedlemmarna.

Att det kan bli oenighet och tvister om många ting, det är en sak, men att det ständigt skulle bli stående vid en ständig inbördes fejd -är det icke litet för mycket pessimism?

Den biologiska vetenskapen visar oss, att bland de djur som leva i samfund, de ha kommit längst i utveckling, där den ömsesidiga hjälpen blivit mäst utvecklad. Krapotkin visar oss i sitt stortilade arbete "Inbördes hjälp" att detta ömsesiiga krigstillstånd ingalunda är det naturliga tillståndet för människorna, att den inbördes hjälpen är långt mera utvecklad och har långt större beydelse för det sociala samlivet än man vanligen menar, och att det allmänna krigstillstånd som nu råder endast är en produkt av ett vansinnigt samällssystem och därför också kommer till att förvinna med detta för att lämna plats för en fri utveckling av den ömsesidiga hjälpens princip.

Skulle icke människorna ha nog intelligens för att lära av djuren? Skola de icke lära att inse, att det är bekvämast för dem alla, att så långt som möjligt undertrycka de krigiska fejderna till förmån för ett fredligt utvecklande av solidaritet och samverkan? Säkerligen!

För övrigt svär denna den gamla liberalismens och frikonkurrensens sats mot andra satser hos Stirner. Allas kamp mot alla får icke hos hoom fattas alltför strängt. Åtminstone skall man icke etablera denna i de föreningar av egoister som han rekommenderar!

* * *

Eller tag hans ställning till moralen? Beteckar den icke en svaghet i hans filosofi? "Den saken (gott och ont) har för mig ingen betydelse". Är det verkligen så att alla handlingar äro likärdiga, att det icke skulle finnas några som man kunde kalla goda och några som man kunde kalla dåliga handlingar?

Men Stirner var determinist. För honom kunde människorna icke handla på annat sätt än de handlande. Gent emot en fordran om att mäniskorna skulle älska varandra säger han:

"Människorna äro vad de skola och kunna vara. Vad skola de vara? Väl icke mera än de kunna vara? Och vad kunna de vara? Också just icke mer än vad de just -kunna, d.v.s. vad de ha förmåga och kraft att vara. Men detta äro de i verkligheten, ty vad de icke äro, äro de icke i stånd att vara. Ty att vara i stånd till något inebär att -- i verkligheten vara det... Möjliget och verklighet falla alltid samman".

Vore denna sofistik mera sann än den i verkigheten är, följde det därav att det icke finns goda och dåliga handlingar? Måste vi icke med Krapotkin undrande fråga om det "att med fara för sitt eget liv rädda en människa som håller på att drunkna, och det att dränka en människa för att komma i besittning av hennes ur, äro två handlingar som väga lika mycket? Om den maryr som dör på schavotten för att ha arbetat för mänsklighetens frigörelse, och den lille bedragare som bestulit sina kamrater äro lika goda, den ene som den andre?"

Denna enkla frågeställning behöver inget svar. Vi måste alla vara överens om att dra en skarp gräns mellan dessa handlingar.

* * *

Eljest finns det i mångt och mycket anknytingspunkter mellan Stirner och Krapotkin.

Krapotkin ställer sig på den ståndpunkt, med avseende på driften till våra handlingar, på vilken de engelska filosoferna och senare encyklopediterna stodo, då de sa "att alla människans gäringar, goda och onda, gagneliga som skadliga, förskrevo sig från en enda bevekelsegrund: strävandet efter tillfredsställelse."

Stirner säger för sin del också: "Min tillfredsställelse bestämmer över mitt förhållande människorna."

Stirner kallar å sin sida detta för egoism. Krapotkin säger: "Om det icke vore för att det var olämpligt, därför att det vållade förvirring att använda ord som har en fastslagen betydelse, kunde man säga att den ene som den andre handlade under inflytande av sin egoism."

Men medan Stirner bekämpar tanken om "likhet", hävdar Krapotkin att likhetens princip just innesluter anarkismens moralprincip. Krapotkin förnekar således icke moralen och han säger att denna likhetens princip kan formuleras så: "Gör mot andra vad du skulle önska att andra skulle göra mot dig under liknande förhållanden." Och han frågar: "Hur kan man kalla sig för anarkist utan att godkänna denna princip? Vi säga att vi icke vilja regeras, men ligger det icke däri att vi heller icke vill regera övar andra? Vi önska icke bli frånstulna frukterna av vårt arbete, men förklara vi icke därmed också, att vi icke vilja förgripa oss på frukterna av andras arbete?"

Men fastän erkännande moralens värde för det mänskliga samlivet är dock Krapotkin lika mycket som Stirner emot att pålägga människorna några moraliska bud eller lagar, att uppställa en absolut morallära som människorna hade att underkasta sig. Krapotkin säger: "Vi frukta icke för att säga: 'Gör vad du vill och som du vill' -ty vi äro övertygade om, att det stora flertalet av människor, efterhand som de bli mer och mer upplysta och befriade från de nuvarande banden, alltid skola leva och handla på ett för samhället nyttigt sätt, alldeles som vi på förhand äro övertygade om att barnet en dag skall komma att gå på sina två ben och icke på fyra, endast och allenast därför, att de äro födda av föräldrar som höra till människosläktet."

Och han tillägger: "Allt vad vi kunna göra är att ge ett råd och dessutom tillägga, när vi ge rådet: -- 'Detta råd kan endast ha värde om din erfarenhet och iakttagelse säger dig, att det är gott att följa'."

Stirners immoralistiska ståndpunkt utesluter naturligtvis inget sådant råd, och den sammanfaller således med våra dagars kommunistiska anarkism i så måtto att ingendera sätter något "skall" framför någon absolut morallära.

* * *

Det kan icke förnekas att Stirners individualistiska egoistfilosofi, hans lära om egennyttan åstadkommit en hel del begreppsförvirring och konfusion hos dem som icke sökt att tränga in till Stirners mening, men fäst de i det dagliga språkbruket använda begreppen vid Stirners terminologi. Individens suveränitet ha de åter gjort till en "fix idé" och självhävdelsens berättigande ha de gjort till en "rätt" för individen att handla utan hänsyn till andra än sig själv. "Allas kamp mot alla" ha de gjort till ett evangelium.

Det fanns en period då isynnerhet bland anarkistiska kretsar i Paris, att en så tolkad "individualism" var högt på modet, och den avfödde en hel del mindre vackra handlingar som måste fördömmas.

Man hävdade exempelvis att blott den individuella aktionen kunde bringa friheten åt människorna, och att individerna voro berättigade till allt det "de hade makt till". Det ledda i enskilt fall ända till mord. Men finns det någon krassare form för tyranni än mord?

Stirner hävdar att "jag" har rätt, om jag tar mig makt till det, att bringa allt det till utveckling som är eget för mig, att bringa mig själv i dagen. Men om nu ett jags innersta natur är girighet, vad så? Ja, menar Stirner, då blir det de andras sak att skydda sig mot hans girighet. Och det är en god sak hos Stirner, att han visar människorna tillbaka till sitt eget ansvar. Varför äro ni så fega att ni låta er utbytas av den girige!

Men så enkel är ju icke saken. Det går icke så där utan vidare för den enskilde, eller några enskilda, att exempelvis undandraga sig utbytningen i ett samfund, som är byggt på utbytning. Han säger visserligen: "Bliv egoister, och bliv var och en ett allsmäktigt jag". Men det finns en historisk och social begränsning för vad som kan göras av den enskilde i ett samhälle, liksom för vad en hel kategori kan göra. Alla dessa historiska och sociala faktorer befattar Stirner sig icke med att belysa, eller räkna med.

Å andra sidan skäms Stirner exempelvis för ockraregoisten. Ockraren, som blott går upp i sitt ocker, och låter regera sig av sin girighet, är en "besatt" som behärskas av girigheten. Men varför besatt? Kan det icke vara hans innersta natur? Kan icke hans girighet vara ren medveten egoism? Och när vi nu alla skola bringa jaget fram i dagen, så kan denne ockrare icke bringa annat fram -- än girighet. Det är hans jag, hans ego, hans egenintresse. Varför då stämpla just honom som besatt?

På samma sätt resonerar Stirner om Nero, den grymme romerske kejsaren. Också han är i Stirners ögon en "besatt". Och besattheten är i Stirners ögon något föraktligt och förkastligt. Det är besattheten jag skall komma lös från för att bringa mig fram i dagen.

Men vad följer då härav? Är icke detta en smula moralisering? Är icke detta ett exempel på, att det också för Stirner finns något som är gott och mindre gott? Och faller icke Stirners karaktärisering av dessa människor som besatta ganska nära med andra moralisters karaktärisering av dem som dåliga? Och är det icke så, när allt kommer omkring, att Stirner blott bekämpar en viss moral, bekämpar fegheten, hyckleriet, nedrigheten, utbytningen, förtrycket, för att sätta något bättre i stället. För min del skulle jag närmast vara böjd att instämma med Anselm Ruest när han skriver i sin monografi:

"När vi slutligen hos Stirner fråga efter orsaken till hans häftiga angrepp, hans måttlösa negationer, hans upproriska språk, då se vi som yttersta och djupaste motiv: högre moralitet, kamp mot den duperade egoismen, mot lögnaktighet och hyckleri, sanningskärlekens motiv."

* * *

Och kan för övrigt egoismen förklara oss allt? När en person, ekonomisk oberoende, tillhörande de övre samhällslagren, solidariserar sig i ord och gärning med det lidande och plundrande proletariatet -kan man då säga att han gör det av egennytta? Ja, man kan det, om man lägger den Stirnerska meningen i ordet, men dock icke utan ett våldförande på språkbruket.

Men när en man plötsligt ser en människa i livsfara och utan betänkande, utan att reflektera, men med uppenbar fara för sitt eget liv kastar sig i vattnet för att rädda den andre -- är det av egoism, av egennytta han gör det?

Måste man icke skilja mellan överlagda och impulsiva handlingar? Måste icke egoismens, egennyttans handlingar framträda som handlingar, över vilkas följder vi reflekterat och överlagt för och emot? Måste icke egoismen vara en reflex av vårt förnuft och tänkande för att vara medvetet egoistiska? Men -- för att nu fortfarande uppehålla oss vid den man, som utan reflektion och betänkande kastar sig i vattnet för att rädda en medmänniska -- är han egoist? Han ger sig icke tid till att tänka över följderna av sin handling, utan störtar sig huvudstupa in i sitt företag. Han drives av en inre kraft, en kraft i hans natur, som icke tillåter honom att handla annorlunda, en drift som i detta ögonblick är herre över honom. Med Stirners terminologi skulle man riktigast kunna kalla honom en "besatt", en som är besatt av sin naturdrift. Men besatthet är för Stirner ett och detsamma om det sker i det godas eller ondas tjänst. Och besatthet är det motsatta mot den medvetna egoismen.

Här lämnar egoistfilosofien oss i sticket. Menar Stirner att en sådan handling också kan betraktas som egoistisk, därför att den blott är ett uttryck för individens jag, för hans natur, så kunde man ju mycket väl förstå hans betraktelsesätt. Men i så fall reser sig åter frågan varför icke också den girige, som är besatt av sin natur, kan kallas för egoist? Här synes Stirner vara litet oklar. Är det moralisten Stirner, som icke helt övervunnit egennytte

Kan man icke vara överens om att erkänna, att den man som räddade en annan, gjorde en god gärning? Egoistfilosofien, tolkad som egennytta, räcker dåligt att förklara motivet till hans gärning. Har månne icke Adam Smith kommit mycket närmare sanningen när han fann drivkraften till människornas uppoffrande handlingar i den rena medkänslan? Man lider av att se andra lida och gör vad man kan för att göra slut på lidandet, liksom man gläds över andras glädje. Och vad är denna medkänsla för något annat än den solidaritet som utvecklar sig och lever hos människorna på tusende områden, till trots för att det i det nuvarande samhället lämnas solidariteten de sämsta betingelser för utveckling och liv. Är det icke som Guyau säger, att det är människans känsla av egen kraft som här tar sig liv, det är livet som strömmar över och söker breda sig, det är livet som strömmar över alla bräddar och tar sig form i den högsta moraliska skönhet.

* * *

Men hur "op to dat" klingar icke hans tal om löneslavarna.

Han frågar: "Varför är eder egendom så säker, ni favoriserade? -- Därför att vi avhålla oss från att ta den! Vi beskydda den således! Och vad giva ni oss för det? Sparkar och ringaktning giva ni det 'gemena folket'. Polisbevakning och en katekes med huvudsatsen: respektera det som icke är ditt, det som tillhör andra...: Vi plåga oss 12 timmar i vårt anletes svett och ni bjuder oss en fattig slant för det. Nå så tag då lika mycket betalt för ert eget arbete! Vill ni icke det? Ni mena ... att ert arbete är många gånger mera värt. Men vi uppskatta icke ert arbete så högt... Öppna nu lite bättre på er pung, ty från och med nu stiger våra varor enormt i pris. Vi vilja icke taga någonting ifrån er, ingenting alls, ni skola blott betala bättre för det, ni vilja ha. Vad har du då? -- 'Jag har ett gods på tusen tunnor land.' Och jag är din dräng och skall hädanefter blott sköta din jord för så och så mycket per dag. -- 'Då tar jag en annan.' -- Du finner ingen annan, ty vi jordbruksarbetare arbeta nu icke för mindre. Och om någon anmäler sig, som arbetar för mindre, så må han akta sig för oss. Där är huspigan, hon fordrar numera lika mycket, och du skall icke längre kunna få någon under detta pris. -- 'Ah, då måste jag gå under!' -- Icke så bråttom! Så mycket som vi skall du väl alltid få, och skulle det icke vara så, så överlåta vi så mycket, att du kan leva som vi. -- 'Men jag är van att leva bättre.' -- Det ha vi ingenting emot, men det är icke vår sak; kan du få in mera, så var så god. Skola vi hyra ut oss under vårt pris, för att du skall kunna nära dig i vällevnad? Den rike avspisar alltid den fattige med de orden: "vad angår mig din nöd?" Se själv till hur du kan slå dig genom världen; det är icke min, utan din sak.' Nå, så låt det då vara vår sak, och låt oss icke låta de rika bestjäla oss på de medel vi ha till att hävda våra intressen. -- 'Men ni, obildade människor, behöva icke så mycket.' Nå, vi taga lite mera, så att vi kunna skaffa oss den bildning, som vi kanske ha bruk för, -- 'Men om ni så ödelägga de rika, vem skall väl då framdeles understödja konst och vetenskap?' -- Ah -- mängden skall göra det. Vi skjuta samman, det skall giva en respektabel summa. Ni rika köpa ju likväl blott de smaklösaste böcker, tråkiga madonnabilder eller ett par flinka balettben. -- 'O, du olycksaliga likhet!' -- Nej, min bäste gamle herre, icke likhet. Vi vilja blott gälla för vårt värde, och om ni är mera värd, så skall ni också alltid gälla för mera. Vi vilja blott prisvärde och tänka, att vi nog skola visa oss värdiga det pris, som ni skola betala."

Här som överallt där det gäller det positiva är Stirner dunkel. Han menar dock, att "vad en var behöver (ex. bröd) skall en var vara behjälplig att frambringa". Hans sammanslutning eller förening av egoister, som han tänker sig, skulle kunna utbredas till att omfatta hela samfundet, synes något närma sig den anarkistiska kommunismen. Detta samfund av egoister skulle emellertid icke kunna sörja för annat än det allmänna, det som var man behövde, men icke för det enastående, icke för den enskildes behov i alla avseenden. Det kan blott organisera det allmännyttiga arbetet, icke det sällsynta, som är mer eller mindre individuellt. Men det är ju egentligen också den moderna anarkistiska kommunismens tanke; därför menar den också att på alla sådana områden skall det komma att uppstå sammanslutningar av enskilda, som arbeta för tillfredsställandet av sina speciella intressen och behov.

* * *

Till sist en kort summering av Stirners filosofi. Det högsta för var och en av oss är enligt Stirner, hans egen välgång. Låt oss njuta livet, säger Stirner. Det är vad han menar med välgång. Hädanefter är det icke fråga om hur man kan upprätthålla livet, men hur man kan njuta det. Icke hur man skall kunna framkalla det sanna jaget i sig, utan hur man skall kunna upplösa sig själv, leva sig själv ut. Allt vad jag gör, gör jag för min sak.

För vars och ens välgångs skull förkastar Stirner lagarna och "rätten". Vad du har makt att bli det har du rätt att bli. Jag härleder all rätt från mig och är berättigad till allt vad jag har makt till. Folket vill kanske göra en lag mot gudshädelse; skall jag därför sluta upp med att häda? Jorden tillhör den som förstår att ta den.

Den egna välgången skulle i framtiden bli en vars handlingsmotiv i stället för lagen. En var av oss är enastående, är ett stycke världshistoria för sig själv. Gud och "mänskligheten" har icke gjort något annat till objekt för sina handlingar än sig själv. Låt mig göra detsamma, jag som för mig är allt i allo. Bort med allt som icke helt är min sak. Min frihet är fullständig endast när den är min makt. Om man tar makten komer friheten av sig själv.

För en vars egen välgångs skull måste man förkasta staten. Statens gärning är våld. Sitt eget våld kallar den rätt, den enskildes våld kalar den brott. Om jag icke gör vad den önskar, vänder den sig emot mig med hela kraften hos sina lejonramar och örnklor; ty den är djurens konung, är lejon och örn. Staten och individen måste ständigt vara dödsfiender. Varje stat är en despotism, vilken form den än har. Staten hindrar individernas fria aktivitet att komma till utveckling. Jag har icke lov att göra vad jag kan, blott vad staten ville. De arbetare som beära högre lön bli behandlade som förbrytare, så snart de söka nå den med makt.

I stället för staten skulle man basera samfunet på egenintresset och fria föreningar av egoster. Också efter statens avskaffande komma människor att leva i samhällen. Det som skall hålla människorna samman är deras gemensamma intressen.

"Och jag kan bruka en annan, så skall jag väl komma överens med honom, och genom övernskommelsen stärka min makt, och vi skola geom gemensam makt åstadkomma mera än de isolerade kunna åstadkomma. I denna gemensamhet ser jag alldeles ingenting annat än en multiplikation av min kraft, och jag bibehåller den blott så länge den är min mångdubblade kraft. Därför är den en -- förening."

Stirner förkastar privategendomen som laglig institution, som han redan förkastat, lagen och staten. Privategendomen lever på rättens nåd. Egendomen upprätthåller därför att man betraktar den som helig, icke därför att man betraktar den som nyttig. Men jag behöver icke respektera den och betraktar allt som mitt eget. Jag tillägnar mig vad jag kan tillägna mig. Låt makten betämma över egendomen och jag vill vänta allt av min makt. Vad de icke kunna fråntaga mig makten över, är min egendom. Vilken makt har icke barnet i sitt leende; kan du motstå dess makt? Du kan icke och därför disponerar det över allt det du kallar ditt. Jag måste ha så mycket jag har makt att förskaffa mig. Men det alla önska ha del i, blir undandraget den enskilde som önskar ha det för sig själv, och blir gjort till gemensam egendom. Den egendom som nu är oss undandragen kan bli bättre utnyttjad om den är i allas händer. Låt oss därför förena oss för att röva det tillbaka som man rövat från oss.

Förverkligandet av allt detta kan ske genom att ett tillräckligt stort antal människor först unergår en inre förändring och erkänna sin egen välgång som det högsta och att sedan dessa mäniskor genom makt genomför den yttre förändingen.

--------